Arkiv för kategorin Gästbloggare

BRIAN RODDAR BLOGGEN

16 mars - 5:42

Idag blev Gustaf lite trött efter en sanslös ansamling vad-set i en tajt strid om flest reps med undertecknad :) Därför fick jag äran att ta över bloggen.

Det blev en snabb och intensiv uppvärmning med sittande rodd, följt av hantelpress. På tal om hantlar är folk på detta gym inte sa bra på att lägga undan vikterna, så Emily och jag fick improvisera med enhandspress p.g.a. mysteriskt frånvarande hantlar. Därefter körde vi hårt på smith-maskinen och la på ett drop-set på slutet. När man rent av skrattar på sista repetitionen när man ens tänker att man kan klara av en till, då vet man att man körde slut på sig själv. Sidolyft sedan, med drop-set för G & E. Sist (trodde jag…) skulle vi köra några magövningar på lutande bänk. Varje set avslutades med extra tyngd från en viss Falu-bo med negativt arbete. Det bränner bra gott i magen när man till sist kliver av bänken ;) När E försvann upp till trappmaskinen blev det krig på vadmaskinen. Vi ökade antalet reps varje gång för att göra nästa set för varandra så mycket svårare. Slutet på varje set kändes som om benen skulle självantända, och andra gymbesökare glor när man låter som ett djur. Det är många som inte vet hur man kör 100%… Till slut stod jag som segrare och där var ett utmärkt pass över (lägre vikt i och för sig, men det är bara detaljer ;))

Per aspera ad astra! (genom svårigheter till stjärnorna)

/Brian

OMEDVETEN GÄSTBLOGGARE – SOFFATLETEN

4 januari - 7:50

Tränade igår med Mr K – aka Soffatleten. Vi har försökt sammanstyrt träning under än längre period och igår var det då dags. Som ni vet tar jag mig tid ibland att skriva mer ”ingående” kring passen och / eller annars blir det mer en mindre rapport från set, vikter och lite bilder.

Igår var inget undantag för mig, det blev precis just så. Vi körde ett riktigt bra pass och jag hann tyvärr inte med så mycket mer rapport än så. Mr K däremot, han satt uppe halva natten och samlade sina tankar så nu får han en shoutout här och får gå in på vårt pass mer i detalj. Det här inlägget är minst sagt smickrande och roligt att läsa för mig, tro inget annat, men det är inte därför jag lägger upp det utan det är istället för att ni ska få någon annans perspektiv på samma pass som jag rapporterade i punktform igår. Jag älskar att se folk pressa sig själva till gränser de inte trodde de hade i sig. Nu besitter Mr K förmågan att ta i, inget snack, så det kanske inte var det tyngsta passet han kört men likväl ett bra pass. Så, här får ni den omedvetne gästbloggaren, I give you, the man with the golden language, Mr K

Omslagspojken, fitnesspinglan & jag

Posted on januari 4, 2013by soffatleten

”Du ser mycket större ut på bild!”
Något sådant vore skoj att bryta isen med, tänker jag när jag med bultande tinningar och stickande läppar tar mig de långa milen genom Kista galleria. Rulltrappa upp, guldgula skyltar som skriker ”SATS”. Det är nära nu.
Länge har vi försökt att få till ett gemensamt träningspass, ända sedan han i höstas (eller var det kanske t o m i våras?) slängde iväg förfrågan. Scheman har varit ur fas, skadebekymmer har satt käppar i hjulet, men nu ÄNTLIGEN har de två funktionerna, vilka utgörs av våra respektive träningsmöjligheter, hittat en skärningspunkt.

Jag är nervös. Vet egentligen inte varför, träna kan jag ju. Prata med folk är jag också rätt vass på när jag vill efter mina år som taxichaufför. Nej, det handlar nog inte om mig. Det handlar om dem.
Han: omslagspojken, motivatorn och blivande AF-profilen (vi kan för enkelhetens skull kalla honom ”Gustaf”) vars blogg jag slaviskt följt sedan första gången jag besökte den. Hon: fitnesspinglan med övermänsklig morgondisciplin och den sjukaste ryggtavlan (låt oss kalla henne ”Emily”) och som inspirerat mig mer än en gång när motivationen varit låg. Dessa ska snart visa sig vara riktiga människor, inte bara väsen formulerade i binära koder. Det är detta som känns så jäkla märkligt.

Jag går in. Musik i hörsnäckorna, för att tagga till lite extra. Som om det behövdes. Har dessutom redan lyckats klunka i mig både celsius och pwo, med perfekt tajming. Kicken har precis kommit, därav de stickande läpparna. Som om den behövdes. Skorna hamnar på hyllan, jag vänder mig om och lyckas direkt krocka med en maskin för benträning. Bra start! Fortsätter in i lokalen, samma lokal som jag för några veckor sedan inte tyckte så mycket om när jag för första gången besökte den. Idag kunde valet av plats knappast ha haft mindre betydelse. Plötsligt står de där! Gustaf, i röd t-shirt, står och värmer upp axlarna. Emily, för dagen i helsvart, ansluter till hans sida i samma stund som en första handskakning äger rum. Vi presenterar oss, i deras fall helt i onödan. Min förberedda kommentar är helt bortglömd, eller kanske snarare nerkörd i halsen. Gustaf är nämligen en riktigt stadig bit. Jag noterar att både han och hans flickvän har en betydligt trevligare och somrigare hudton än jag själv som istället förefaller lätt grisrosa i gymmets sjukhusaktiga belysning. Jag går snabbt in i omklädningsrummet och tar av överdragsmjukisarna, återvänder sedan. Passet kan börja.

Både Gustaf och Emily är förstås jättetrevliga och på ungefär en minut har nervositeten försvunnit. Vi värmer upp i bröstpressen, ökar sedan belastningen på densamma. Åttor är det som gäller. Ett set, två set, 3, 4 set… Redan matt. Kanon, EN övning pallade jag med innan jag dog, är det dags att gå hem nu? Såklart inte, vi har ju ”bara värmt upp”. Över till bänkpressen, benen i luften och 6-reppare på gång. Emily kör på bänken bredvid, striktare än en instruktionsvideo, och Gustaf passar åt henne mellan varven. Borde jag hjälpa till med passningen? Nä, är man van vid en viss person är det förstås bättre om denne assisterar.

20130104-004530.jpg
Bänkpressen går för min egen del helt okej, även om egot får sig en törn varje gång det är min tur och vi först måste lasta av ungefär 200 kg efter Gustaf. Vafan, lillpöjken är ju för bövelen yngre än jag själv! En liten fjärt. I lågstadiet hade jag kunnat vända uppochner på dig, ungjävel! Försöker att inte nedslås för mycket. Lyckas.

20130104-004705.jpg

T-shirtar åker av, uppenbarligen är lager-på-lager jävligt hippt inom fitnessbranschen. Både Gustaf och Emily i bara linne nu, varma. Själv är jag inte bara varm, jag är helt slut! Det visar sig om inte annat i övningen som följer: Incline hantelpress. ”Mellan 6-8 repetitioner” instruerar Mr. Muscle. Jag nickar lydigt och plockar 32 kilos-hantlarna, en vikt som jag lekte med för bara två dagar sen. Nu känns den betydligt mer svårtflirtad. Med Gustafs hjälp och ett och annat anabola-bröl tar jag mig ändå igenom med hedern i behåll. Gustaf själv jonglerar lite med 38:orna och gäspar. Känns det som. Emily har nu avvikit, kör på egen hand p g a en bråkig axel. Misstänker ändå att hon också jonglerar med sina monstervikter.

20130104-004819.jpg

Cableflyes står på tur. Tio reps i två olika vinklar följt av armhävningar på skivstång. En baggis… om jag fortfarande haft känsel kvar i musklerna. Nu är det kontakt som gäller. Kontakt och syra. Till en början går det bra och min lekledare rättar till min teknik när den falerar. Sedan dör jag. Tar mig med nöd och näppe igenom övningen, trycket är enormt. I Gustafs panna tränger en första liten svettpärla fram och han gäspar på nytt. Känns det som. Var det inte han som skulle visa sig vara mänsklig idag? Eller har jag missförstått allting? Kanske är dessa två atleter i själva verket datorprogram och jag är fast i något slags Matrix-värld? There is no spoon? Slår mina förvirrade teorier ur skallen och tar mig samman. Jag känner mig helt färdig. Men det är inte passet, och inte fan tänker jag vika ner mig nu när vi äntligen fått till gemensam träning. I’m fuckin’ Neo. (Alltså, inte verbet ”fuckin’”…)

20130104-004932.jpg

Sista övningen: Inclinepress i maskin med dropp. Until failure och lite till. Först med båda armarna, sedan enarms. Nu finns det inget att spara på. Nu är det krig. Gustaf kör först och jag gör mitt bästa för att både pusha och tråka honom lite. Och visst visar han nu en mänsklig sida – Failure är failure även för en robot – men konsekvensen av mina små psykningar är följaktligen att jag får tillbaka med samma mynt. Typiskt. På slutet är hela jag bortdomnad och orkar verkligen ingenting. Men träningen är över. Jag överlevde. Och hade, trots allt gnäll jag presenterar här, väldigt roligt.

Efter alldeles för lite stretching och lite småprat tar jag sedan farväl av Gustaf medan Emily lyxar till det med lite rodd. Glad i hågen, men redan med en begynnande stelhet i pecsen, lämnar jag ett av mitt livs märkligaste upplevelser bakom mig. Emily och Gustaf – vad ni än är – Det var extremt kul att träffa er och att träna ihop, tack för det! Vill ni köra igen så ställer jag upp när som helst. Och då ska jag också ha en sån där tuff t-shirt över linnet!

/Andreas, over and out.

Tack K för ett bra pass igår, nu trummar vi på tills vi ses nästa gång!
/Gustaf

GUSTAF OLLAS ÅRSKRÖNIKA – 2012 – DALAR OCH TOPPAR

31 december - 1:15

Att det redan gått ett år sedan jag satt och skrev årskrönikan 2011. Dagarna, veckorna och månaderna har gått både stundtals fort och under andra delar av året har det känts som tiden nästan stått still. 2012 är ett år som delvis givit mig de bästa stunderna i livet men också låtit mig känna på den brutala sorgen som infinner sig när någon som funnits vid ens sida i 25 år går bort. Ska försöka ta Er igenom detta år månad för månad, vissa mer innehållsrika än andra. Hoppas ni har laddat upp med en kopp kaffe eller kanske en proteinshake. Let’s do this!

Januari

Årets första månad, normalt har folk ångest över sin vikt och ska påbörja den långa resan mot sommarformen. Själv var jag tyngre än jag någonsin varit och trivdes rätt bra med det. Toppnoteringen var 106,4 kg – konstig nog gick chinsen bättre än någonsin trots den inbyggda viktvästen. För mig att ligga på 106 kg krävde mycket arbete, det var lika mycket planering för att få i sig allt som vid nedgång. Många tror att det inte är några problem att gå upp i vikt och visst, om man inte bryr sig vad man äter, då är det ingen utmaning men när man försöker få i sig bra protein, kolhydrater och fett, ja då tar det mer tid och kräver mer planering.

Emilys inlägg som gästbloggare blev väldigt uppskattat bland Er läsare och inför 2013 kanske vi tillsammans kan ta de här inspelen till en ny nivå. Har skapat en del nya kontakter som kanske kan ha ett och annat ord och erfarenhet att dela med sig utav. Under januari gick jag även från Team MM Sports till Team Body Science. Nästa steg blir Team Body Science Elit, där Kristian Sewén och de riktigt vassa atleterna håller hus.

Jag läste även Body som vanligt och på omslaget var vinnarna av Omslagstävlingen 2011. Jag ska inte säga att jag bestämde mig för att söka då, men ett litet frö planterades iaf. Mer om detta längre ned.
Har kikat igenom resten av mina januari-bilder, för jag sorterar månadsvis, precis som mina playlist på spotify (första låten på min januarilista var, Mange Makers haha) och så mycket mer spännande hände inte denna månad. Det var mest träning, pendling till Dalarna och redan här en hel del tid med morfar som i slutet av Januari blev inlagd på boendet som skulle bli hans sista.

Februari

Det bästa som hände under Februari var att jag och Emily blev sambos. Jag flyttade till fina Råsunda i Solna och helt plötsligt insåg vi hur många fördelar det var med samboskapet. Våra separata förråd med tillskott blev helt plötsligt även dem sambos och 1+1=3 i den boken. Detsamma gällde med tvätten. När jag inte orkade tvätta tog Emily, bokstavligen, på sig den bördan. På bilden blev det kanske lite för tungt men hon gjorde det iaf.

SATS Spårvagnshallarna invigdes och självklart var stockholmsgänget på plats. Lyfta alla hantlar, testade vikskivorna och lekte på löparbanorna. Gillar gymmet i sig men en del av utrustningen är inte helt i min smak men det är en ynnest att ha så många anläggningar att välja mellan när man ska träna. Samma månad gjorde herr 106kg 21 chins vilket då var personbästa. Detta var perioden innan jag började fulchinna och trycktesta syragränserna.

Efter 1½ års pendlande till Insjön var Traineeperioden över och jag gick till min roll som Verksamhetsutvecklare på Clas Ohlson. Placeringsort Stockholm innebar mer jobb här i Stockholm men morfars tillstånd försämrades successivt och jag försökte därför arbeta så mycket det gick i Insjön. Månaden präglades annars av tunga träningspass, både mentalt och fysiskt. Kroppen speglade min livssituation ganska väl men samtidigt blev gymmet ett sätt att koppla bort allt som var utanför och allt som var tungt, om än bara för en stund så var det en viktig liten stund. Jag samlade energi och ork för att vara stark åt morfar och min mor. Den här månaden var den månad som Morfar genomgick den största förändringen. Från det att han kom till boendet i slutet på Januari då han sprang runt utan den förespråkade rullatorn, klagade på att folk var gamla och trötta (trots sina egna nästan 93 år) till slutet på Februari då han knappt orkade ut ur rummet för att äta. Som ni förstår var både januari och februari mörka månader i mitt 2012 men som tur var har jag världens finaste vänner, bloggläsare och människor runt omkring mig som stöttade och lyfta min vardag så mycket det bara gick. Vill rikta ett stort tack till Er alla som läser detta och givit mig någon form av tröst, push eller bara delat med sig av era tunga perioder, det var många som gjorde det. Tack

Viktmässigt höll jag 106 kg, och som en slump hittade jag mina mått från 2007 när jag packade upp flyttlådorna. Passade därför på att ta mig mått igen och nedan har ni resultatet. Växt på rätt mycket de senaste åren. Om ni inte redan har gjort det, skriv ner Era mått. Ni kanske inte tänker det är så kul att göra det nu på grund av massa olika anledningar men tiden springer och om 1 eller bara 2 år tittar ni tillbaka och ler åt de måtten ni då kommer äga!

Mars

Det vi länge vetat snart skulle ske men samtidigt aldrig ville skulle hända inträffade morgonen den 16 mars, en månad före morfars 93-årsdag. Han somnade in med mina systrar sovandes bredvid honom på rummet. När jag nu skriver om den här dagen spelas allt upp framför mig, hur jag kliver in på rummet och han ligger där, lugn och tyst. Bröstkorgen rör sig inte länger.. tårarna och saknaden kommer tillbaka men jag har bestämt mig för att inte skriva mer om denna jobbiga händelse här i årskrönikan. Morfar var hela tiden positiv och såg det lilla ljusa i stunden, oavsett mörkret och det ska jag försöka ta med mig i resten av mitt liv och en liten glimt av det är att inte skriva om det jobbiga utan istället minnas det 1000-tals timmarna vi fick ihop och de banden vi knöt de senaste 10-åren efter att mormor gick bort. Vill ni läsa mer om mina tankar kring morfars bortgång kan ni klicka här. Ta vara på Era mor- och farföräldrar. Tyvärr är det lätt att man tar dem för givet och inser det först när de är borta.

Under en längre period hade jag läst Jon Olssons blogg och under mars månad tog jag mig äntligen mod att kontakta herr Olsson. Det blev ett lyckat försök och några veckor senare damp det ned en inbjudan till en första gymdate. Hög på lycka efter ett bra pass spelade vi in en snabb videoblogg (se nedan).

Avslutade månaden med att boka sommarens USA-semester. Kändes riktigt skönt att ha något att se fram emot. På jobbet gick det bra och även om man inte kan tro det idag, med tanke på mina ”nästan jämt i träningskläder-outfits (gillar inte det ordet, outfit) så har jag ett intresse för kläder och stil. Jag säger inte att jag har stil men man kan tycka att det är kul för det! Började nu bli som så att kläderna satt lite sämre, vissa grejer passade inte för de blev för stora och det är inte jättekul att köpa fina kläder som man bara kan ha under en begränsad tid. Detta är en ständig utmaning för folk på diet. Kanske vore gummikläder som är flexibla en affärside?

April

En solig Aprildag rullade jag och Emily från Falun upp till Bollnäs för att träffa min vän Andreas, hans Cissi och deras lilla nyfödda skatt. Vi hade en superdag uppöver och det är konstigt hur livet kastar en från slutet på morfars liv till början av ett annat. Freja sov som en lite köttbulle i min famn, en tjej som idag kartat på sig rejält och busar för fullt med mamma och pappa.

Det började även dra ihop sig mot sommar och högaktuella dietens vara eller inte vara inför sommaren väckte många frågor och diskussioner så jag skrev ihop ett inlägg om det som blev uppskattat. Läs inlägget om ”deff eller inte

Fitness Five 2011 visade sig inte bara lärorikt ur diet/laddningssynpunkt utan bidrog även till några bra bilder som Martin på Dcore knäppte under tävlingen och i Aprilnumret av Body såg man min snygga haka precis ovanför chinsställningen. Ovetandes av vad som skulle komma var jag grymt stolt och ärad att få vara med i denna vällästa tidning. Medverkan nr 1.
Min vän Emil i Uppsala, ni kanske minns honom från förra årets film från Decembercupen, har under året varit en stark influens till mitt egna företag och ett MMS som jag idag fortfarande har kvar på min telefon fick jag av honom i April. Denna enkla men ack så vassa text har varit min ledstjärna under stora delar av året:

“THINGS THAT MATTER MOST MUST NEVER BE AT MERCY OF THINGS THAT MATTER LEAST”
Goethe

Tack Emil för stödet under året!

Maj

Officiell dietstart. Både jag och Emily påbörjar vår 7 månader långa resa mot Decembercupen och Luciapokalen. När jag idag tittar tillbaka på min diet blev den för lång men mina beräkningar stämde när jag började dieten och det huvudsakliga syftet med så lång tid var att det skulle gå sakta ner och mängden muskelmassa jag då skulle förlora var mindre. Tror även jag lyckades bra med det målet men medlet, dvs tiden, var för lång. Tur man kan lära sig av sina ”misstag”. Första måltiden på dag 1 blev riktigt misslyckad då kycklingen (ej skit bakom sparkana, denna gång) inte var något vidare pigg. Man ser verkligen hur maten växer i munnen.

http://www.youtube.com/watch?v=oDDPJpvnY7w

Under en jobbvecka i Falun gick jag in på Temple of Art och bokade ny tatueringstid. Det var dags att rita lite på vänsterfoten också. Då vi hade bokat sommarens USA-resa valde jag att lägga tatto-tiden efter hemkomst för att slippa mecka med salvor, sand och sol i USA. Det är lite svårt att undvika solen i Los Angeles.

Träningen gick bra och vädret visade upp sig från sin bästa sida under maj. Emily började planera för min födelsedag och det tyckte inte jag var några konstigheter. När hon skickade SMS och frågade vart jag ville fira min födelsedag svarade jag helt sonika som jag kände.

Nu blev det inge firande på Medis men den efterföljande konversationen blev ett minne för livet, haha. Lyckades tajma in några pass till med Jon innan Gumball och ett av de tyngsta var konditionspasset i Hammarbybacken. Kanske var det just den lilla droppen som gjorde att han orkade hålla koncentrationen och ta sig först till alla meeting-points under den tiden hans bil fungerade?

Juni

Nere kring 99-98 kg redan efter en Maj-månad där vikten bara rann av utan större justeringar. Träning i Falun med Jocke och Johan en varm dag i början på Juni gav bra tryck i kroppen och vi dokumenterade formen efter passet.

Har inte hittat på så mycket mer på Juni. Vet att vi hade en extremt intensiv period på jobbet för att få klart ett projekt inför semestrarna vilket tog mycket tid. Annars firade vi min födelsedag hos Emilys föräldrar som dagen efter skjutsade oss till Arlanda för avfärd mot USA i 3 veckor.

Väl i USA åt vi på Firehouse Grill, tränade på LA Fitness, brände oss på samma sätt som vi gjorde förra året (på stranden) och njöt av pedikyr och Frappochino. En dag i Santa Monica fick jag för övrigt iden med min första IcanIwill-keps och två dagar senare förverkligade jag den. När jag postade en bild på Istagram började folk fråga vart man kunde köpa dem och iden till kepsarna föddes..

Juli

Juli är en månad jag minns med glädje, kanske första månaden jag kände mig glad igen efter morfars bortgång. Vi hade verkligen några riktigt bra veckor där vi bland annat körde ett pass med Binais Begovic aka Gladiatorn Wolf, shoppade, solade och åt god mat.

Vi fick även chansen att tillsammans bocka av en av punkterna på min Bucket-List, nämligen att köra delar av Highway One i en cab. Av någon tråkig anledning blev filmen hackig och pixlig, trots HD-kamera, i detta fall är det nog okunskap hos mig som ställde till det. Oavsett, här nedan är lite videos från vägen upp mot San Francisco, Alcatraz och Highway one. I det andra klippet är volymen låg i början och hög på slutet.

Alcatraz är ett måste om ni besöker San Francisco. Tänk på att boka innan ni åker då det är slutsålt flera veckor framåt!

Som ni sett från bilder tagna och upplagda innan Juli så är bilderna i helt annat format och under Juli lyckades jag äntligen, med stor hjälp från John, sjösätta version 2 av GustafOllas.com. Ny funktioner, design och mer fokus på upplevelse. Blev och är riktigt nöjd med utseendet.

Under semester påbörjade jag även mitt instagramäventyr på allvar. Tror jag registrerade mitt IG-konto redan 2010 men det var inte lika populärt och integrerat då. Tror att det var i Juli som jag använda hashtaggen #IcanIwill för första gången. Idag är det över 14 400 bilder taggade med den.. känns verkligen som suget finns därute för att fortsätta utveckla detta koncept och det är precis det jag skulle till att göra några månader senare..

Toppade Juli månad med att jag kom med som månadens fysik i Body! Medverkan nr 2

Augusti

Dags att lägga sig under nålen igen. Minnestatueringen för morfar satt som en vänster bredsida i krysset. Sved och stack rätt bra även den här gången och när han träffar en nerv så vill man bara skrika rakt ut men det var på nått vis lätt att fokusera på syftet med tatueringen och härda ut. Så nöjd att jag gjorde den!

Tatueringen var en del av en förändring, ett landmärke i min historia, mitt liv.
Efter många nätters funderingar och diskussioner med Emily bestämde jag mig tillslut för att ta ett stort steg. Att bli egen, att ta tjänstledigt från min fasta tjänst på CO som jag verkligen kände mig bekväm i men det fanns ett inre driv och en inre längtan efter annat då och nu i livet. För er som vill läsa hela inlägget om det stora steget <– klicka där.

Vi fick även tillfälle att åka upp till Bollnäs igen för att inviga lilla Freja på riktigt, eller hennes namn iaf. Dop och denna bild är så vacker och en personlig favorit från sommaren. Tack Andreas och Cissi för att vi fick dela den dagen med Er!

Kort efter att mina fivefingers hämtats på posten så åt jag lunch med Jon efter ett träningspass och han frågade mig då om jag hade tid att köra hem hans Lamborghini från Tyskland. Jag funderade länge och väl, (ungefär 0,1 sek dvs tiden det tog för mina små skrumpna celler att förstå att han inte drev med mig) och sprang direkt hem och bokade flygbiljett. På min Bucket-list står det även att jag ska äga en Lamborghini och man kan väl säg att jag fick en försmak under den 17 timmar jag fick spender i Jons Gallardo! <– Fler bilder och mer detaljer hittar ni i inlägget

Det var inga som helst problem att dieta det dygnet. Jag hade fullt schå att hålla monstret under 200 km i timmen på autobahn då takboxen, ja för er som inte vet det så har han, oavsett modell, takbox på sina bilar och den var bara testad för 210. Lite trist när man för en gångs skulle får chansen att driva en vilde på riktig väg.

Dieten gick fortsatt bra och formen kändes bättre och bättre för varje vecka och utan att jag egentligen tappade särskilt mycket ork eller tryck i musklerna. I augusti tycker jag själv att jag hade den bästa formen under dieten. Lagom helt enkelt. Vikten låg stabilt på 94-95 kg då jag under någon veckas tid varit sjuk och drog med mig vätskan en bit in i september. Målet jag satte när jag började träna 2005 var 95 kg i bra allround-form med en symmetrisk fysik. Det närmare sig!

September

September september september. WOW – vilken månad.
Emily fyllde år och vi tog oss en ätardag på riktigt. Firade stort och åt som kungar. 2 dagar senare, vätskig och fortfarande mätt, ringde Body och frågade om jag vill / kunde ställa upp i Omslagstävlingen. Drog snabbt i nödbromsen, ströp vätskan, minimalt med kolhydrater och cardio. Gjorde mitt bästa för att förfina formen inför kommande dag. Det går inte att göra särskilt mycket på en dag men jag gjorde mitt bästa och i slutändan blev det faktiskt helt OK, även om jag kunde varit i än bättre form om jag inte svullat två dagar tidigare. Beslutet att ställa upp fattade jag tillsammans med Emily, som fick höra all formnoja-panik, för att våga visa upp mig själv, bra PR och smart PR. Rent formmässigt var jag inte nöjd och funderade på att hoppa men sen lät jag det sjunka in några minuter och valde att ställa upp ändå med inställningen att jag skulle göra det bästa jag kunde.

MMsports invigde sin butik på Sveavägen i Stockholm. Det blev en heldag i butiken med häng, bars och mera häng. Träffade många trevliga personer som förgyllde min dag och MM var mer än nöjda med invigningen. Formen var mycket bättre några dagar efter fotograferingen som ni ser!

Efter att jag kört Lambon tänkte jag att det skulle bli svårt att toppa rent prestandamässigt i en bil men när jag fick uppdraget att flytta kolfiber-R8 från punkt A till punkt B inom Stockholm, då fick jag så jag tag. Har aldrig i mitt liv tidigare varit rädd för en bil men den här bilen, med 800 hästar och kolfiber, den skrämde mig! FY F*N VILKEN BEST!

Oktober

Den 1 oktober, en måndag, klev jag ur min säng tidigt på morgonen, snarare natten. Gick till vårt bord i köket, satt mig ner och tittade ut genom fönstret. Råsunda låg öde och mina tankar fick fritt spelrum, precis den tiden på dygnet jag fungerar som bäst. Jag satt där och tittade ut genom fönstret.. Idag skulle jag inte gå till ”jobbet” utan idag skulle jag börja JOBBA med MITT.. mitt egna aktiebolag. Det kändes surrealistiskt och smått skrämmande. Det gick dock bra då mina första kunder redan tidigare hört av sig och velat ha hjälp så det var bara att sätta igång. En djupare Gustaf kom vid denna tid fram och jag kom på att det vore bra med en best of kategori att samla sina inlägg i. Sagt och gjort, den har ni HÄR för er som vill läsa de inlägg jag känner mest för.
Är det något inlägg ni saknar så kan jag lätt lägga till det.

Videobloggarna har det ju varit lite upp och ner med. Ena gången tycker jag det känns bra och andra gången skäms jag för mig själv. Känns inte som jag har något vettigt att säga över huvud taget – och ni vet att jag vill göra något vettigt eller inte alls. Ni skrev dock att ni gillade videobloggen som jag gjorde i ära till Kai Greenes ”A day in a life” – här blev det en dag på diet..

Under Oktober månad fick jag även hem mina IcanIwill-wristwraps v1. Rosa och Gröna. Mäktigt att öppna upp 100 par som det nu endast finns ett par kvar av. Så klart kommer påfyllning och hint kanske någon ny färg?

November

Approved food gör intåg på riktigt och folket hyllar den Hemliga kocken som lagar snabba, snygga(bilder) och goda maträtter. Under dieten var min variation ganska sparsam så den hemliga kockan lyfte upp det till en ny nivå. Tack mannen!

Dieten börjar äntligen (för nu var det äntligen) lida mot sitt slut och tävlingen var i sikte! Emily och jag bad min vän och tillika fotograf Marcus Uggeldahl att föreviga vår form i ett spontanprojekt. I Uppsala tog Rickard Wendt, som sedan vann mellanklassen, emot oss med öppna armar på sitt gym och det tackar vi ödmjukast för. Grattis igen till DC-vinsten!

Lyckades även vaska fram den första prototypen av mina kepsar. Häftig känsla att gå från idé till en färdig produkt.

Ett bra armpass på dieten i November förevigades och lades ut på Facebook och Instagram.
Har nog aldrig fått så mycket respons på en bild och när jag dessutom blev uppmärksammad av en bloggläsare att min ”före-efter”-bild som jag satt ihop postats på en sida på Facebook för motivation/förändringsbilder blev det bara än mer. Det man får ha i åtanke är att det är två kontraster. Bicepsbilden ser BRUTAL ut och så stor/fyllig är jag inte om jag själv får säga det. Vinkel, lite ljus och bra form kan göra mycket! Kommentarerna till bilden i den australiensiska gruppen var ungefär 80% = ”ROOOIDS, STEEROOIDS” och 20% – ”its possible and you are just jealous”. Sen att personen som postade sa att det var 5 år och inte 7 år mellan bilderna kanske spedda på diskussionen lite onödigt mycket.

December

Månaden som avslutar året och den här månaden gick i dur, helt klart.
Den 1 December stod jag på scenen för första gången. Det mesta hade gått planenligt och jag stortrivdes på scenen, även om jag kom långt ner i bedömningsprotokollet så hade jag så ofantligt kul. Det kan tyckas konstigt att man njuter av att stå och spänna sig men då njöt jag som aldrig förr. 7 månaders hårt arbete hade nått sin kulmen. Ska inte skriva så mycket mer här om detta då ni förmodligen redan läst min sammanfattning. Om inte så har ni det inlägget som vanligt där –> ”Bland riskakor och brunfärg – min athletic fitnessresa”

Finns två filmer från Decembercupen. Den ena har Jonathan filmat och den andra har jag och Marcus satt ihop.

Tack Jonte!

Helgen efter var det min tur att styra bilen mot Göteborg och Emilys tävling. Kände så bra att få agera stöttepelar och coach till henne för att ge tillbaka delar av det hon gav mig under DC och sista tiden på dieten. Resan vi gjorde tillsammans var fantastisk och vi lärde oss väldigt mycket. Helgen i Göteborg blev superlyckad och den hade varit perfekt om Emily fått visa upp sin finalbikini som hon lagt så mycket tid på. Du var ändå bäst i mina ögon baby!

Efter Emilys tävling och under December hände sedan så mycket på så kort tid. Jag lyckades kamma hem omslagstävlingen, jag blev intervjuad i Body Radio och Dalarnas Tidningar (jag vet småstadsyndrom) skrev ett mittuppslag om mig. Det har varit lite svårt att hänga med i denna omtumlande period för en person som tidigare inte synts mer än på bloggen och med egna valda ord. En fantastisk månad helt enkelt och det har hållt i sig hela vägen tills idag, eller ikväll eller inatt. Klockan är strax innan halv 2 den 30, fel 31 december. Emily ligger bredvid mig och sover, trots knastrande tangenter och vi har kört ett benpass på Må Bättre, ätit middag med min mor och imorgon blir det träning med lillasyster och hennes Robin! Julen var perfekt med bra klappar, god mat och precis innan lyckades jag genom mitt företag färdigställa ett avtal som är så viktigt för mig. Så fort de sista är klart kommer jag meddela er.

Inför 2013 är det träningsmässiga fokuset inställt på att öka volym på bröst axlar och vader (mest). Jag kommer spendera minst 2½ månad i USA, Jan – April  i LA med Emily och testa livet på riktigt i staterna. Jag har fortsatt stora planer för företaget och min personliga utveckling. Min förhoppning är att jag kan fortsätta inspirera och motivera Er som personer och atleter. Jag kommer fortsätta köra min grej och ni vet ungefär vad ni får. Jag vill försöka utveckla videobloggandet en del då det passar bra i USA då färger, mat och allt är lite större, bättre och snyggare.

Med det sagt så ska jag försöka runda av det här inlägget och det har känts lite som Emily valde att formulera sig när jag igår sa att jag hade ”9 månader kvar att skriva”. ”Det är ju en hel graviditet” och lite så har det känts. Kanske inte den bästa av mina årskrönikor men jag är nöjd med tanke på den arbetsmängd som konstant ligger just nu. Är mest glad att jag fick den färdig. Jag vill avsluta med att tacka alla Er läsare. Om ni inte hade läst min blogg, kommenterat och spridit och delat mina länkar hade jag inte varit där jag är idag. Stort tack. Hoppas ni har fått ut mycket av det här bloggåret för det har jag. Trots att året, som ni gång på gång märkt, speglats av morfars kamp och bortgång så har slutet på 2012 varit den bästa perioden på väldigt länge! Nu fortsätter vi jobba hårt på alla plan och gör 2013 till ett ännu bättre år för det är som bekant hårt arbete och din egen vilja och förmåga som formar det kommande året. Ingen kommer göra det åt dig, så skapa ditt bästa år! Sen kan jag personligen tycka att hela grejen med nyår är en hype. Det blir ingen större skillnad från en dag till en annan mer än ett datum. Dessutom tycker jag att vi formas för mycket av regler och förutsatta datum i vårt samhälle. ”Nu är det nytt år, nu jäklar ska jag börja träna” – varför just då? Börja din resa eller förändring när du känner för det och när du är redo. Att det står 1 januari 2013 gör ingen skillnad för din kropp. För mig är det varje dag som är viktig, oavsett datum.

Så, till sist, är det så att du något speciellt minne från mitt bloggår 2012 eller något inlägg som du gillade mer än alla andra? Dela isf gärna med dig av dina tankar och vad det gjorde för dig. Precis som Johan Avesand gjorde den 12 december, det betyder jättemycket för mig!
Återigen Tack till alla Ni där ute som läser och kommenterar och ett extra tack till:
– Emily
– Min familj och mina vänner
MM Sports & Team Body Science
– Magnus och hela Celsiusgänget
Jon 
– John
Marcus 
– Alla som använt eller använder hashtaggen #IcanIwill på instagram!

Önskar Er alla ett Gott slut på 2012 och Gott Nytt År!
Nu tänker inte jag blogga mer det här året! 

/Gustaf

LIVET UR EN ANNAN VINKEL

6 november - 10:43

Jag levererar videobloggar, kosttillskottsutvärderingar och tankar kring min diet och det är ett ständigt fokus på mig på den här bloggen (nähä?). Det är ju även så att många andra påvisar stora uppoffringar och utför sina dagliga slag på fältet där ute! Tidigare har jag låtit folk i min närhet gästblogga här då och då men den senaste tiden har det varit dåligt med det. Genom #IcanIwill och Instagram har jag kommit i kontakt med Hampus, en kille som varit nere och vänt i ett av livets djupa hål. Nu är han åter på banan och har vunnit många strider under de senaste åren så jag tänkte skaka liv i gästbloggandet genom att låta honom dela med sig av den resan han gjort och de tankar han kommit över under denna tid. Hoppas ni uppskattar denna typ av inlägg också? Hampus ger mig dagligen en påminnelse om vad livet handlar om och jag tycker som ni vet om att dela med mig av saker som berör mig. Jag tycker Hampus har gjort en resa som är värd att lyfta till ljuset och den går helt i linje med mitt concept jag bygger kring I can I will.
I give you – Hampus Hertzberg

Innan jag börjar så vill jag passa på att att tacka Gustaf för all hjälp och tacka för att jag får den här chansen. Det betyder otroligt mycket för mig. Jag hoppas att jag med min berättelse kan få dig, om än bara för en stund, att reflektera över de saker du är lycklig och tacksam över här i livet. Min berättelse är nämligen ett exempel på hur saker och ting snabbt kan förändras.

Mitt namn är Hampus Hertzberg. I augusti år 2010 så drabbades jag av testikelcancer. Det året kom att bli det bästa, och värsta i mitt liv. Det som jag ska berätta om här och som är av värde och grund för det jag uppnått idag, började redan i december 2009. Det kom att bli början på slutet av en epok i mitt liv som jag idag är glad är över, även om jag inte ångrar något nu i efterhand.

Jag var 23 år gammal och i flera år så hade jag haft ett flertal olika timvikariat för att finansiera mitt festande och drickande. Jag flydde ständigt från verkligheten och botade ångesten som kom från allt dekadent leverne med att fortsätta ännu hårdare. Jag var fast i en ond cirkel och saker och bägaren inom mig hade börjat rinna över. Jag började att komma till insikt när jag dagen innan julafton år 2009 drack mig så berusad, att jag nästan hela julafton låg hemma hos en kompis på hans soffa och skiftade mellan att sova och att kräkas. Jag minns att jag inte ens orkade sträcka mig efter TVkontrollen för att byta kanal från Anna Ankas julprogram till Kalle Anka och hans vänner. Tids nog så tog jag mig själv i kragen och gick och var tomte till min väns barn och firade julafton med hennes familj. När kvällen var slut så återgick jag till mitt drickande och det slutade inte förrän efter nyår, då jag bestämde mig för att det var nog.

Jag var längst ner på min livsskala och jag kunde inte gått lägre. Jag var tvungen att bestämma mig för att förändra saker och ting, det fanns inget annat alternativ. Precis innan jul så hade jag fått en provanställning på ett jobb som kommit att betyda otroligt mycket för mig, det blev min räddning och gav mig ett syfte och hjälpte mig att lyckas vända på livet. Det var också där som jag träffade den flicka som kom att bli min fru och mor till mitt barn. Jag och Betty blev ett par i slutet av januari 2010. Livet hade vänt, jag hade slutat festa runt och ångesten var som bortblåst. Efter bara ett par månader så köpte vi vår första lägenhet.  Jag älskade livet och det kändes som om ingenting kunde stoppa mig. Det var inte förrän i augusti samma år, när vi var på vår första semester tillsammans den nyfunna lyckan fick ett plötsligt avbrott.

Under ett par månaders tid så hade Betty varit orolig över en knöl som jag hade på min vänstra testikel. Jag var säker på att jag alltid haft den knölen, men hon försökte flera gånger få mig att gå till en läkare för att bli undersökt. Jag viftade bort det så fort det kom på tal, tills en kväll på semestern i Skåne då hon började gråta förtvivlat och bad mig ringa till läkaren nästkommande morgon. Väl på morgonen så åkte vi till Tomelilla för att få mig undersökt och där blev vi sedan ivägskickade till Ystads lasarett utan någon direkt information. Vid det laget var jag också orolig. Efter en ultraljudsundersökning och flera timmars väntetid så fick vi resultatet.

Det förkrossande beskedet – Cancer

Jag blev diagnostiserad med en form av cancer som heter icke-seminom testikelcancer. Det är den snabbast växande formen av två och som också är mest trolig att ha spridit metastaser vid upptäckten. De åtta månaderna innan beskedet kom hade jag tagit mig från att vara en försupen nolla till att vara den lyckligaste killen i hela världen. Och så kom det beskedet. Man skulle lätt kunna anta att det här skulle få mig att gå ner på knä och bara ge upp, men det vart tvärtom. Jag minns när vi fick resultatet av undersökningen som om det vore igår. Läkaren kom och vi blev ombedda att sitta ner, då förstod jag.  Betty började att gråta och jag bara satt där. Läkaren gav oss massor med information, men jag tror inte att någon av oss lyssnade och ingen av oss hade heller några frågor. En underlig känsla av säkerhet fyllde mig och jag visste på något sätt att allt skulle ordna sig. Bara några dagar senare så blev jag opererad på Huddinge sjukhus och även om det hela var en chockerande händelse så kände jag mig stark och jag var otroligt glad över att vara vid liv. En känsla som jag bevarar och som har fått mig att nå dit jag är idag.

Det finns ett ordspråk som lyder ”Du vet inte vad du har förrän du förlorat det”

Jag miste inte livet och jag kände mig inte sjuk, men jag förlorade hälsan och en kroppsdel som för oss män är starkt kopplad till vår manlighet. Idag har jag både ett fysiskt och ett psykiskt ärr som påminner mig om hur viktigt det är att aldrig ta livet eller något annat för givet samt. att vara lycklig över det man faktiskt har. Jag önskar att fler människor skulle ta sig tid att reflektera över, och glädjas av vad de faktiskt har istället för att hela tiden jaga någonting bättre hela tiden. Jag önskar också att fler skulle vara tacksamma över livet och inte se det som en självklarhet. Livet är kort som det är och du har bara ett, se till att göra något som räknas istället för att passivt titta på medans tiden flyter förbi. Livet är mer än sekund,minut och timvisare på en klocka eller veckodagar i en kalender.

Så vad gör jag idag?

Tiden efter operationen var väldigt jobbig. Jag fick sömnproblem och kunde inte riktigt fastställa vad exakt som kändes fel och det tog många, långa timmar innan jag kom fram till ett av svaren. Ett fel som jag hittade var att jag blivit överviktig på de åtta månader som jag och Betty varit tillsammans. Jag hade levt på alkohol och cigaretter månaderna innan jag träffade Betty så jag hade rasat i vikt, men under de åtta månaderna vi hade varit tillsammans så hade jag hunnit äta upp mig från 83kg till 108kg. Det var återigen dags att rycka upp sig och skapa en förändring. Jag hade sedan barnsben drömt om att ha en muskulös kropp med synliga magrutor. Du får kalla mig fåfäng om du vill, men det var min dröm. Jag bestämde mig, ändrade det som behövde förändras och idag har jag uppnått min dröm. Jag har återigen bevisat för mig och många andra att det går att förändras och lyckas med precis vad man vill. Bara man är redo att kämpa för det. Idag så bor jag Hammarbyhöjden tillsammans med Betty och vår dotter Uma som föddes den 6/9-11. Jag och Betty är lyckligt gifta sedan snart ett år tillbaka och livet är på sin absoluta topp igen. Jag jobbar natt på ett gruppboende i Upplands Väsby och trivs väldigt bra. Ett av mina mål är att bygga upp muskelmassa och i framtiden tävla inom fitness. Sedan två veckor tillbaka driver jag en hemsida där jag skriver om min kamp och mina mål, där försöker jag också sprida medvetenheten om testikelcancer och motivera och inspirera andra.Varje dag så tänker jag tillbaka på det jag just skrivit om och blir genast tacksam över allt jag har. Jag önskar innerligt att det inte krävs något liknande för att just du ska börja uppskatta det du har.

Tack så mycket för din tid, jag hoppas att du tyckte det du läst var intressant.

Med vänlig hälsning,

Hampus Hertzberg (www.hampushertzberg.com)

YLVAS INLÄGG OM ÄNGELN OCH DJÄVULEN

27 juli - 8:05

När jag läste min team-kamrat Ylvas blogginlägg kände jag igen mig väldigt väl i de tankegångar hon nedan beskriver så istället för att jag ska försöka knåpa ihop nått liknande citerar jag helt enkelt hela Ylvas inlägg. Personligen tror jag att alla som någon gång tar sig an en utmaning av större kaliber kommer stöta på denna interna maktkamp.

Ylva, här näst längst till vänster, under Luciapokalen 2011

”Jag sitter och tittar på klipp från intervjuer av våra största friidrottstjärnor på SVT’s hemsida.

Karolina Klüft beskriver sitt lopp då hon vann VM guld i Helsingfors 2005. Jag tror de flesta känner igen hennes beskrivning av att ha en röst på ena axeln som säger att du kan, det går, ge allt och en på andra axeln som säger att det räcker, ta det lugnt, det är inte värt det.

Jag bollar dessa två själv en hel del. Jag vill tävla, jag älskar utmaningen och att stå på scen. Att veta att man gjort precis allt man kunnat för att bli så bra man kan bli. Min ängel kan köra mig med full kraft hela vägen in i kaklet förbi trötthet, olust och hunger för att nå tävlingsmålet och jag älskar det!

Men jag har även min djävul som säger åt mig att -Ta det lugnt. Ät lite mer. Kör inte sista setet, det är för jobbigt. Vem bryr sig om du inte lyckas?

För att bli så bra man kan bli utefter sina förutsättningar så måste man lära sig att hantera dessa röster.

Först och främst måste man bestämma sig för att man ska klara målet. Undan med tvivel om det. Men under resans gång kommer man behöva tackla hjärnspöken. Jag har funderat på det en del och medvetet noterat, accepterat och välkomnat båda sidorna av ängel och djävul. Först då kan jag sortera dem och välja vilken jag ska lyssna på när det blir tufft.

När jag dietar för en fitnesstävling är det okej att ha en djävul på axeln som säger åt mig att vilja äta mer, att vara trött och att vilja ge upp. De är mina känslor och de har rätt att finnas där. Men jag kommer inte låta dem styra mina handlingar just nu. De får komma fram mer sen när det är dags att vila och återhämta sig.

Fundera på vem du lyssnar mest på – ängeln eller djävulen? Vilka tankar sinkar dig? Vad är det som får dig att, som Karolina Klüft, koppla in rätt tankar och pressa förbi dina egna förväntningar?

Titta på Karolina här vid 05.50 min in i filmen.”

Hon skriver det rätt bra tycker jag!
Idag är det Fredag, enjoy folks!

/Gustaf

#INSTAGRAM

2 juli - 18:14

20120702-090834.jpg
Vet inte om det här är något ni uppskattar men jag testar så får vi se. FB-sidan blev ju ingen större hit så kanske stryper den om ett tag..
#instagram kanske är lättare?

Vill passa på och ge cred till min vän Christoffer Lagerskog! Ni vet – presskungen från norr som jag tidigare tränat och filmat några pass med. Han ska tävla i Tammerpokalen nu i veckan han hans diet är fenomenalt genomförd och inspirerande. Han kommer nog kasta upp ganska många roliga bilder framöver för er som är intresserade av Bodybuilding och tävlingar. #Chrillela

20120702-091426.jpg

GÄSTBLOGGARE EMILY

19 januari - 20:53

Lite nervös blev jag allt då jag fick frågan om att gästa i Gustafs blogg. Undrar hur många som läser den varje dag? Vad vill folk läsa om? Vad vill dom veta om mig? Något som inspirerar mig då jag läser andras träningsbloggar är passionen; envishet och dedikering som skiner igenom så starkt hos många som inte ger sig förrän dom når sina mål för att sen sätta upp nya. Precis det som jag föll för då jag började läsa Mr Ollas blogg. Jag fascineras av den utvecklingen – både kroppslig och mental – som en person kan genomgå om man bara ger sig den på det. Ständig utveckling, är det inte det som vi alla strävar efter?
Träningen var det gemensamma intresset som förde samman en falukille och en råsundatjej <3 Nu är han mitt allt Gustaf – min kärlek, min bästa vän, mitt resesällskap, min äventyrskompanion, min träningspartner, mitt hjärta!

Hur hamnade jag här då? Ända sedan jag kan minnas har träningen varit en självklarhet för mig. Som liten och granne till en bonndgård ute på landet var fysisk aktivitet alltid en stor del av fritiden och en mer hyperaktiv liten tjej få man nog leta efter. Jag tävlade ständigt med grannbarnen om vem som kunde springa fortast till brevlådan, vem som cyklade fortast hem och vem som sprang snabbast över åkern utan att ramla i geggan. Alla ärr från sommarens dos av skrapsår skvallrar om att jag inte gillade att sitta still för fem öre. När jag började komma in i tonåren bestämde jag mig för att jag faktiskt var tjock (?). Hur jag kunde tycka att en 50kg Emily var för tjock vet jag inte eftersom jag så här i efterhand kan erkänna att jag var helt normal, men min ständiga fixering just då var vid vikten och att bli så smal som möjligt var mitt mål. Det pågick ett antal år tills intresset för gymmet och muskler tog över och jag blev trött på att vara svag och orkeslös och inte komma någonstans med träningen – ständigt drog jag i samma vikter och malde vidare med samma övningar och vikten gick stadigt neråt. Jag kunde lätt spendera flera timmar per dag på konditionsträning såsom promenader, dans, crosstrainer, löpning etc. Fascinationen för muskler blev min räddning och för att få dem måste man ju äta eller hur? Så sakta men säkert (det tog närmare fem år) kom jag ur fixeringen över att vara liten och äta nästan ingenting. Liten blev starkare och starkare och till slut såg jag ju faktiskt resultat och ju mer resultat jag fick desto mer ville jag fortsätta äta bra och ta hand om min kropp istället för att svälta den. Självklart hade jag sått ett litet frö i bakhuvudet att det skulle bli en tävling för mig i framtiden också. En bra vän till mig kom med en ”BODY” tidning till skolan och visade mig bilder från fitness tävlingar. Jag tror kanske att han ville få ett slut på mitt eviga tjat om muskler och tänkte chocka mig till tysnad med bilderna på alla proffsfysiker. Ha! Snacka om backfire Det första jag tänkte va…kan en tjej bli så där stor? Det kändes som om jag var evigheter ifrån det. Men jag tyckte ändå att det var himla häftigt och där och då satte jag mitt mål att få ställa mig på scenen en dag. Efter att ha sett min första tävling live 2005 så var det bara raka spåret till första dieten och första tävlingen blev Fitnessfestivalen 2006. Även om jag darrade som ett asplöv av nervositet och förtjusning så visste jag sekunden efter att jag klivit av scenen att jag ville upp igen. Fyra tävlingar därefter och med en hel kappsäck full av erfarenhet så känns det fortfarande som jag har mer att hämta och att jag kan bli bättre och bättre för varje gång. Det är drivkraften för mig, att kunna slå rekord över mig själv år efter år, omge mig med motiverade och kunniga personer och ständigt lära mig nytt.


Jag delar gärna med mig av min träningsfilosofi men säger inte att mitt sätt att träna är det bästa eller det enda rätta sättet. Alla hittar något som fungerar för var och en och jag tror att ”hemligheten” med ständig utveckling är att med jämna mellanrum utmana kroppen och ändra upplägget på träningen. Man blir lätt van och bekväm med en rutin som tillslut inte ger något. Dessutom blir det så mycket roligare att träna med omväxling. Som exempel så körde jag nu senast ett upplägg med basövningar på schemat – bänkpressar, knäböj och marklyft bland annat. Målet var att öka både styrkan och repetitionsantalet. Man lägger sig på maxvikten (där man klarar ca 1-2 repetitioner) ganska tidigt (på 2a eller 3e setet), för att sedan sänka vikten ca 10% för varje set man kör. När man klarar 5 repetitioner på den högsta vikten är det dags att höja den på nästa pass. Efter nästan tre månader med detta upplägg har jag nått en platå och har slutat öka i styrka och då vet jag att det är dags att ändra upplägget. Ett tips är att sätta upp ett realistiskt för varje basövning eftersom det blir ganska tydligt då om man tar sig framåt och det motiverar mig rejält i alla fall. Nu kommer jag att rulla igång med ett 5×5 schema som innebär att man kör 5 repetitioner och 5 set av varje övning och jag kommer fortsätta att utgå från basövningarna. Självklart delar jag upp kroppen i 3 olika muskelgrupper så att dom får en chans att återhämta sig efter varje…chock ;) Jag tycker att det är väldigt viktigt att inte vara rädd för att komplettera styrketräningen med träning för hjärtat också även om man siktar på att bygga muskelmassa. Man behöver verkligen en bra syreupptagningsförmåga då man styrketränar och är man rädd att det ska göra det svårare att bygga muskler är det ju bara att fylla på med större lass av bra mat. Simple!


Sällskapet är självklart också extremt viktigt och inspirerande och gör träningen KUL! Inte minst när man genomgår en diet och inte klarar av att motivera sig själv pass efter pass med låg energi. Gustaf och Tobias har varit dom som drivit och inspirerat mig otroligt mycket och har hjälpt mig nå mål som jag aldrig trodde jag skulle klara. Gustaf peppar och skriker tills du pressar upp den där vikten själv även om man ligger under bänken och är illgrön i ansiktet. Han smyger in högre och högre vikter och tjatar tills jag vågar testa dem. Jag vet att en mes som mig kan behöva det ibland Plus att han inspirerar med sin egen utveckling och disciplin när vi tränar tillsammans. Envis som bara den och blir bara bättre och bättre! Tobias kommer med alla sina teoretiska kunskaper och är ett superbra bollplank för mig när det gäller att komma fram till vettiga beslut samtidigt som vi peppar varandra till att ständigt nå nya mål.

Mina mål framöver är att fortsätta öka styrkemässigt fram till april då jag ska ta ett beslut om det eventuellt blir en tävling år 2012 eller inte. Det pirrar faktiskt i kroppen när jag tänker på det! Hela resan är ett enda äventyr när man väl bestämt sig och det finns inget bättre än att stå vid sitt mål och känna att man gjort allt som man kunnat för att komma dit och att man är det bästa man kan vara just då. Även om minuterna på scenen inte är många så är det resan dit som betyder mest och gör det värt alla svettiga timmar på konditionsträningen, alla hungriga kvällar, alla smärtsamma fettmätningar med kaliper, allt limmande av Swarowskikristaller och alla prioriteringar som ingår i den resan. Vem vill inte få vara prinsessa för en dag?

________

PS. För er som orkade läsa hela inlägget kommer här en liten belöning! Får jag presentera receptet på världens godaste pannkakor. OBS! Serveras på lördagar på egen risk ;)
2 dl vetemjöl
1 dl Body Science Diet Fuel (blåbär)
1 ½ tsk bakpulver
1 krm salt
1 tsk strösocker
3-4 dl mjölk
2 ägg
2 msk rapsolja
Blanda de torra ingredienserna och häll sedan på mjölken och vispa tills smeten är klumpfri. Tillsätt ägg och rapsolja och vispa lite till. Grädda pannkakorna i het stekpanna (utan fett går finfint). Jag brukar servera dem med varma bär, färsk frukt och kesella vanilj.

 

FREDAGEN DEN 13

13 januari - 19:07

00.40 vaknade jag i natt med en huvudvärk från Jävulen. Mr Horton var på besök igen. Låg och vred mig i sängen ett bra tag och i min dimma var jag övertygad om att jag hade tagit en tablett (tror att jag drömde om huvudvärken innan och att jag tog en tablett i drömmen) men så var ju inte fallet. Fick bli en akut-singeldos med nässpray och 20 min senare kunde jag somnar ut med mindre kramper kvar i kroppen.

Skön start på dygnet.
Jobbet gick bra men jag kände av huvudet och det var eventuellt på gång med en andra attack så jag tog en tablett och det gick över.
På väg till jobbet gick dock min 1 månader (nyss utbytta) datorväska sönder på samma ställe som den förra. Jag som trodde NK bara körde på kvalité? Nåväl. Fick en ny igen och kommer inte använda axelremman denna gång.

Hem från jobbet och nyheter som sänkte min fredagskänsla rejält. Återstår att se hur det bli med allt men jag hoppas på det bästa.
Tog inte mer än 15 min från det att jag anlände hem i lyan tills dessa att Horton kickade igång igen. I med tablett för andra gången idag men det räckte inte denna gång. På med jackan och iväg till apoteket då jag tog min sista SOS-spray inatt. Typist. Nu har jag däckat hos Emily i Solna och väntar på att hon ska komma hem från träningen. Lite mat på det här så kan jag nog ha en OK kväll iaf.
Det läskiga med sprayen är att man får grova känningar i de muskler man tränat/har träningsvärk i. Ett kvitto iofs att den korta och intensiva träningen av axlarna tog igår.. armarna värker som bara den dom med.

Ja nu blev det ett långt inlägg om min sjukdom men skönt att skriva av sig lite.
Det jag SKULLE skriva om var att ni ikväll troligtvis får läsa om Emilys träning och tävlingskarriär. Dags för en gästbloggare igen alltså :)
Mycket bra läsning kan jag meddela så håll utkik ikväll!

Vilodag idag om det inte framgick.

BTW: Det är riktigt kul att ni kommit igång rejält med kommentarerna! Tycker om att ha lite utbyt med Er!

JOACHIM BARTOLL – DEN OMEDVETNE GÄSTBLOGGAREN

29 september - 19:19

Coach Joachim Bartoll skriver riktigt vassa inlägg på sin blogg och jag tänkte här saxxa in ett av hans inlägg som även berör mig i viss mån, om än inte lika stora. Det handlar bland annat om frågor till folk som bloggar och vad man kan förvänta sig samt hur man lägger fram sina frågor.. tänkvärt! De är ju så att när jag själv inte kan förmå mig att skriva så är de ingen idé att försöka göra det bra utan helt enkelt Copy Paste, med källa såklart!
Tar mig friheten att sätta Joachim som den omedvetna Gästbloggaren :)

Joachims blogg hittar ni HÄR

__________________________________________________________________

Internethistoria, nätverkande och frågor via e-post

by Joachim Bartoll on 14/09/2011

Ironmag 2002. Jepp, vi hade frilansande skribenter som exempelvis Chuck Palahniuk (Fight Club). Good ’ol times!

När jag i mitten av 80-talet som glad 12-åring började lattja med modem (300bps till min C64 och 1200bps till min Amiga 500) tyckte man att det var otroligt fräckt att kunna skicka elektroniska mail till olika användare runt om i världen via BBS:er (Bulletin Board Systems). Datorsystemen ringde sedan upp varandra under förutbestämda tidpunkter och skickade vidare meddelandena så att de till slut, efter några dagar, nådde sin mottagare. Omkring 1990 fick jag sedan tillgång till Internet via gymnasieskolan och när jag 1993 köpte min första PC (486 DX33) skaffade jag min första riktiga internetuppkoppling via modem. 1995 lanserade jag min första hemsida och började skriva för träningscommunityn Bigboys. Året efter startade jag internettidningen Ironmag tillsammans med mina kanadensiska vänner Eric Hesse och Christian Thibaudeau.

Vadan denna historielektion? Jo, det finns en poäng här. Eller jag tror att det finns en, om jag nu lyckas komma till den.

Omkring 1996 var det inte många som hade Internet i sitt hem, eller ens på jobbet, för den delen. I och med min internet-tidning blev e-post snabbt ett viktigt kommunikationsmedel. Dels för att knyta kontakter, utväxla information, få in material till tidningen och för att sköta intervjuer över flera tidzoner. Under denna tid hade jag fortfarande ett separat jobb och tidningen, de dagliga studierna inom kost och träning och allt därtill var fortfarande bara en hobby. Trots att Internet var i sin linda hade vi omkring 3000-4000 unika besökare om dagen, vilket redan på den tiden genererade en hel del e-post. Det var allt från generella läsarfrågor till önskemål och feedback. För att minska ned något på strömmen av e-post var vi tidiga med diskussionsforum (omkring 1999), vilket var anledningen till att jag varit med och startat upp B&K:s första forum, Kolozzeum forum, Exhale forum och BODY forum, för att nämna några få. Det är dock en annan historia. Poängen är det ständiga informationsflödet, all e-post och frågor som dagligen trillar in i inkorgen.

Redan när vi hade Ironmag fick vi efter första året börja sålla e-posten ganska hårt. Det fanns helt enkelt inte tid till att svara på alla mail, trots att vi var tre stycken som skötte tidningen ideellt (på vår fritid) och dessutom hade mellan 15-20 skribenter att vidarebefordra mail till.

Spola fram femton år och situationen är densamma – gånger tio. Skillnaden idag är att alla de mail och meddelanden jag får med frågor om kost och träning är till mig personligen.

Insändare från 1999. Tänk om folk idag hade samma inställning som vi hade då…

Förr, när vi publicerade brev och svar hade det ett publikationsvärde, det var fler som läste och tog del av det. Hela vitsen med Ironmag och dess ideella rörelse var att knyta kontakter och skapa oss namn inom branschen. Idag är det vad jag jobbar med. Att svara på enstaka mail betyder därmed dels att bara en person får ta del av svaret och att tiden som jag lägger ned måste tas från något annat inkomstbringande projekt. Det var därför jag startade mitt supportforum, som för stunden tyvärr ligger på is därför att många andra projekt (och klienter) tar all min tid. Tanken är att flytta över delar av mitt supportforum till MM Sports forum (och utveckla dem ytterligare). Det kommer under hösten. Till dess hoppas jag att ni kan respektera och förstå att jag omöjligen kan, eller har tid, att svara på alla mail jag får dagligen. Mina klienter och samtliga i våra tävlingsteam kommer först. Finns det sedan lite tid över svarar jag på enklare mail och frågor (de som inte kräver en hel uppsats som svar).

Vi hade hygglig bonnhumor redan då: reklamsatir från 1999.

För att få lite perspektiv på det hela tänkte jag avsluta detta blogginlägg med lite av mina tankar kring det här med nätverkande och att ställa frågor/söka information via mail, meddelanden eller i person vid olika event.

Om vi börjar med att titta på det från en företagares perspektiv är det här med att bygga ett nätverk med kontakter ett av de viktigaste elementen när du sätter igång med en verksamhet. Tyvärr är det många som går tillväga på helt fel sätt.

Det vanligaste misstaget, och det jag själv märker av mest, är förhastat nätverkande. Detta är folk som helt enkelt försöker kontakta och/eller arbeta med branschfolk och profiler som är långt ovanför deras egen kompetens. Om du inte har arbetat inom ett område ett tag och åstadkommit goda resultat har du helt enkelt inte förtjänat privilegiet att jobba med de som har gjort det. Min gissning är att det främst beror på att folk idag förväntar sig en ”belöning” omgående istället för att arbeta hårt med något under en längre tid för att få en större belöning längre fram i tiden. Vi kan tacka alla tv-såpor och all hjärndöd reklam för det, I guess.

Att söka information från de som redan lyckats är förvisso både ambitiöst och ett bra sätt att slippa återuppfinna hjulet. Det finns dock olika sätt att göra det på, vilket leder mig till en annan aspekt av förhastat nätverkande. Denna skara innefattar de som sätter ihop en lista med duktiga kontakter utan att ha något att erbjuda dem i gengäld. Denna grupp är inte enbart begränsad till folk som vill arbeta inom branschen, utan innefattar även de som bara är ute efter kostnadsfri information. Dessa människor fyller dagligen min e-postinkorg. De tänker enbart på sig själva och har ingen som helst respekt för andra människors tid. Några av dem verkar även tro att personen de skriver till är skyldig att svara, vilket de i så fall påminner om via ytterligare mail eller, än värre, meddelanden på Facebook eller likande media.

När jag startade upp Ironmag och kontaktade profiler och tränare jag respekterade gav jag dem något i utbyte; att synas i vår publikation och att själva få styra innehållet och godkänna artikeln eller intervjun. Jag öppnade med ett erbjudande att göra någonting för dem och såg sedan till att leverera, vilket skapade en stark grund på vilken relationer sedan byggdes.

Idag utbyter jag fortfarande information med många av dessa kontakter och givetvis många nya. Det är ett givande och tagande. Ett utbyte av information och erfarenhet från arbetet med våra klienter.

För att nätverka och knyta kontakter på ett effektivt sätt bör du alltid inleda med ett erbjudande till den andra parten och sedan, tålmodigt, låta relationen att växa och utvecklas. Ju mer du har att erbjuda, desto bättre kommer ditt nätverkande att fungera – oavsett om det sker via mail, via konversationer på events eller föreläsningar.

Utveckla dina förmågor och se till att du har något att erbjuda dem du vill ha i ditt nätverk. Och viktigast av allt, respektera andras tid!

CURLS – SOFFAN & GYMMET

18 augusti - 12:34

nördism

Dagens gästblogg kommer från min hela kolozzeums Curls! Mannen med axlar jag avgudar!

”När jag är på gymmet oberoende från tidpunkt eller dagsform så drivs jag av att
rösterna i mitt huvud driver mig framåt över gränsen och mot att inte lämna lokalen
med något kvar, tomma fickor, tömda energi källor, tomt huvud, tom själ och tömt hjärta
bara full av yrsel och smärta.

Mitt liv utanför gymmet är målat i lugnande grönt och vadderade rum, en spis med ugn
samt mikrovågs ugn, kyl och frys. En bärbar dator och en tält säng är det enda jag har
att få tiden att gå med. Därför startade jag en träningsdagbok samt en blogg tillägnad med inspiration
för att hitta lösningarna till alla andra där ute med samma problem.

Jag går under ett självplockat alias nämligen Curls och jag är en nörd, en träningsnörd
och nörd i all allmänhet också för den delen.

Jag har haft många träningsmotton genom min gymkarriär och bryter ibland min inslagna väg men
min styrka är dock att när jag bestämt mig så jag följer det och viker jag inte en tum.
Kanske några millimeter time to time jag menar jag är en nörd och rätt fåfäng men inte
perfektionist eller pedant, inte så mycket varje fall.

Just nu gå jag genom en hård period i mitt liv då jag varit med om ett uppvaknade som fick
mig att se delar av mig själv jag trott suttit på plats men som inte alls suttit på rätt
plats. Så jag har fått lov att plocka isär mig själv för att bygga ihop mig själv igen så
det är en aktuell rubrik jag skriver om mellan jag tar fram guldklimparna i bild- och videoform
från träningsdjungelns alla hörn för att ge de som läser min blogg inspiration och
få vara en del av andras väg mot samma mål som mig själv.

Jag hoppas det här inte var alltför osammanhängande för er att hänga med och förstå men
ikväll har jag fått höra av två nära personer i mitt liv att jag faktiskt är väldigt
osammanhängande så det är väl inget jag kan göra något åt såhär på stört och kanske är det
det som är min charm ;)

Over and Out!

/ Curls din Guran i tränings djungeln”

______
Några ord från Moi (Gustaf)
Som jag har förstått det så har Johan haft en del bumps in the road men han är lätt att följa och tränar riktigt hårt!
Hans blogg fyller min vardag med många bra filmer (som jag inte har tid att leta reda på) som inspirerar och motiverar mig i min träning så kika in på herrns blogg!

Johans blogg hittar ni –> HÄR

VADER

12 augusti - 12:20

Jag har försökt och försöker träna mina vader så ofta det går men det är jukt svårt att få dem och växa o här tror jag att många kan hålla med mig? Vissa har bra och grymt bra vader utan att egentligen ha tränat aktivt eller medvetet över huvud taget… Min kompis Nicklas som drivker Träningslärabloggen har publicerat en bra artikel som jag tänkte dela med mig av här gällande just vader..

Är det nödvändigt att träna vaderna?

Jag fick en fråga för några dagar sedan här på bloggen och tänkte att jag skulle göra det enkelt för mig och svara på den i ett inlägg. En läsare ville att jag skulle kommentera varför vaderna svarar dåligt på styrketräning ur volymsynpunkt.

Som Jacob skrev i ett tidigare inlägg så består våra muskler av olika typer av muskelfibertyper. Detta är något som är genetiskt betingat men det är även så att det finns en skillnad i muskelfibertyp mellan muskler. En muskel som innehåller mycket snabba muskelfibrer är triceps, detta tror man rent evolutionärt beror på att triceps behöver kontrahera fort för att kunna ta emot ett fall så att man inte slår i huvudet. Triceps surae (tre muskelbukar med olika ursprung som övergår i en sena, achillesenan som fäster på hälbenet) består av den djupa muskeln soleus och de ytliga musklerna gastrocnemicus. Gastrocnemicus har störst tvärtsnittsarea och har en fiberfördelning på drygt 50/50 av långsamma och snabba muskelfibrer. (1) Soleus är en muskel som innehåller mycket långsamma fibrer. Detta tror man beror på att det är en postural muskel som ständigt är aktiv när man står upp.

Generellt är det så att kroppens posturala muskler innehåller fler långsamma muskelfibrer. Snabba muskelfibrer svarar bra på tung styrketräning med både hög och låg volym, och därmed växer triceps fort av detta. Långsamma muskelfibrer svarar inte lika bra låg volym, och därmed är det svårt och tidskrävande att bygga vader i gymmet.

Dessutom har vaderna en överkapacitet, vid varje löpsteg får vaderna ta upp belastningar på 3-8 ggr kroppsvikten och på en kilometer springer man ca 600-100 steg. Om vi räknar på en person som väger 70 kg och tar 3500 steg under en löprunda på fem km hamnar vi på ca 123 tons belastning på vaderna. Det är alltså svårt att slå den belastningsmängden på gymmet.

Här har vi en bild på två enäggstvillingar, den ena är långdistansare och den andra har tränat styrketräning. Man ser tydligt vilken skillnad styrketräningen har på en kropp. Dock förefaller det vara så att den enda muskelgrupp som är mer välutvecklad hos långdistansaren är vaderna.

Det verkar även vara så att styrketräning i sig inte stimulerar proteinsyntesen i vaderna (2). Vid sängliggande har man en större hypotrofi i vaderna kontra quadriceps och dessutom verkar inte styrketräning under tiden påverka hypertrofin i vaderna, däremot i quadriceps. (Gratis fullängdare).

Man ska dock inte helt förkasta vadträning. Styrketräning av vadmuskulaturen är bevisat bra för att undvika stukningar av fotleden och det finns även många (flertalet svenska) studier som visar på att eccentrisk träning av vaderna är en utmärkt rehabiliteringsmetod vid t ex achillestendinos. (3)

Rätt intressant i mitt tycke! Sen gäller detta inte alla men det kan ge en liten förklaring till varför det är kämpigt med vaderna och ett tips på hur man då kanske bör lägga om eller testa på andra sätt att få upp lite bättre vader..

GÄSTBLOGGARE – TOVE OLLAS

10 mars - 20:07

sisme2

Gäst: Hej! visst är det du som är Tove?
Jag: Jajamän, det stämmer bra det! Känner vi varann?
Gäst: Nej. Men jag läser din brors blogg. Hejdå!

Haha, detta har blivit bland de vanligaste kommentarerna på mitt jobb nu för tiden (jag jobbar i bar på Rättvik Bowling) och jag kan inte annat än le när dom går därifrån. Att min bror har blivit mer ’känd’ i Rättvik än vad jag själv är, fast det är jag som bor där, beskriver väl rätt bra hur många beundrare och blivande bodybuilding-fan han har, och det är bara där. Däribland jag själv.

Ända sedan det var möjligt att brottas med mig (det börjades i tid, vid ca 3 års ålder?!) så har min bror brottats, klämt knogar, slagit knogar, klämt händer, snömulat, gjort ”Pickidöden”, sparkat boll och tagit hand om mig på bästa möjliga vis som en storebror ska göra. Så som ni kanske förstår så har jag alltid, även om det är ett svagt erkännande, sett min bror som den övervägande starka av oss två. Även om min smärttröskel har blivit högt satt redan från första början, tack vare/pga. honom, så har jag alltid sett honom som den skyddande bror han är, dvs även muskulös & trygg. Men vad jag kan förstå såhär i efterhand så har han inte hållit med alla gånger, för när han var ca 19 år så började det komma hem massa hinkar och dunkar med proteinpulver.

Mamma och storasyster Johanna-sjuksköterksa blev nojjiga och började hektiskt diskutera vad ”allt det där pulvret innehöll”, ”hur nyttigt kan det egentligen kunde vara” och ”ojoj, alla kemikalier som du får i dig, är det säkert att det inte är några såna där hemskheter i det?”. Gustaf blev mer och mer irriterad men fortsätte ändå att skaka sina proteindrinkar och kämpade på med att få i sig mer mat & mer energi.

tove trött

Efter nåt år flyttade han till Uppsala och det var då jag tyckte att han OCH hans kropp började förändras på riktigt. Ofta hörde jag mamma fråga om han inte skulle sluta växa snart men tji fick hon! Musklerna blev fler & fler och större & större och det blev mer än vardag att träna för honom än något som han skulle komma ihåg att göra.

Jag själv, som såg upp till honom, försökte också att gå på gym. Men hur kul var det när man knappt visste hur man skulle göra med en hantel eller när man blev rädd så fort man såg de enorma vikterna i regnbågens alla färger? Dessutom visste jag inte heller hur man skulle skriva utan gjorde som de flesta nybörjare och skrev 10×3 på alla övningar, därför höll jag mig till Friskis jympapass samt dansen & ridningen.

Gustaf fick mig att bli intresserad på riktigt sommaren 2009 när vi båda jobbade på Falu lasarett och han ville göra ett litet test på mig med ett excelprogram som han hade. Det gick ut på att räkna kalorier och det blev då min första deff som varade ca 4 veckor. Under dessa veckor följde jag även med honom på gymmet där han började visa mig stänger, vikter, teknik osv. Samtidigt med deffen så lärde han mig hur jag skulle kolla upp proteininnehåll i råvaror vilket resulterade i att jag lärde mig väldigt mycket om proteinrik mat och att det var viktigt att äta om man ville bygga muskler. Detta var ett stort framsteg för mig och han hjälpte mig även att hålla koll på att jag fick i mig allt jag behövde genom att laga lite extra kyckling när jag halkade efter med mina matlådor.

Mot hösten 2009 när deffen var över så blev jag blev mer och mer taggad att lära mig träna rätt, äta och faktiskt börja att bygga muskler på riktigt. Det var även då som jag började med mina första proteindrinkar.

Tove rygg

Mitt mål idag är att skapa en snygg, vältränad och stark kropp som jag själv kan bli nöjd med. Tävlingar är inget som jag har kännt mig sugen på men man ska aldrig säga aldrig. Jag hoppas även kunna få ihop en lika fascinerande ”Drömmen om en snyggare och starkare kropp”-video som Gustaf om ett par år, och jag börjar sakta men säkert att se resultat vilket ger mig ännu mer motivation till att piska på kroppen med träning, mat & proteindrinkar! ;) (Har ni inte sett Gustafs video så gör det! Vilket megajobb han har gjort!)

Här är en av mina träningsvideons från veckan som gått. Ben på schemat! Tack för mig! /Lill Sis

GÄSTBLOGGARE – CHRISTOFFER LAGERSKOG

26 januari - 19:14

fjärde

Idag har jag stora äran att presentera min första gästbloggare. Den senaste tiden har besökarantalet stigit och jag känner att det kanske blir lite mycket jag jag jag hela tiden så idag får Christoffer chansen att berätta lite kring sin träning och sin resa. Han besitter en finfin fysik och har precis som jag vandrat en bra bit på byggvägen. Tänkte det kan vara skoj att få någon annans syn på det hela kring byggandet också. Enjoy and here we go!
______________
LIVING THE DREAM

Det finns många sätt att inleda en text, jag sitter här och funderar över mina val jag har gjort här i livet. Skulle jag göra om någonting om jag kunnat? Jag tror det finns en anledning till allt som händer och saker ”happends for a reason” som man så uttrycksfullt säger. Det är svårt att sticka ut i denna stora värld men av någon anledning fastnar vi för vissa personer, sporter, ställen. Min egen resa är långt ifrån speciell, jag har gått den vanliga vägen precis som många andra.
Kommer från en idrottstokig familj så idrotten har alltid funnits i mitt liv. Har spelat fotboll, hockey och hunnit med att tävla i friidrott några år. Men som ni säkert förstår kommer det här att halka in på hantlar och skivstångar så jag tror vi skippar dom unga åren och tar vid där min gymtid startade.

När jag började spela fotboll med Älvsbyns a-lag kom jag för första gången in i ett gym på försäsongsträningen. Gymmet är en plats som samlar många utövare, såväl glada hobby gymmare som elit idrottsmän och kvinnor. För alla fyller det en funktion här i livet och ger oss ett välmående. Bara få lyfta vikter, springa på rullbandet, snacka lite skit och bara glömma vardagen. För oss tokiga blir just det här vardagen men mer om det senare. Min gymtid började alltså redan här som 15-16årig liten spillevink som vägde in på runt 60kg. Styrketräningen på den här tiden var mest för att bli en bättre fotbollspelare och vi la därför mycket vikt vid ben, korsrygg och magträning. Men redan här tändes väl den första gnistan för styrketräning och detta skriver jag trots att jag i stort sett var sängliggandes dagen efter.
Vi hade kört många smärtfulla set med utfall med skivstång, ni som kört den här övningen hårt vet precis vad jag pratar om. Sedan gick åren, jag slutade upp med hockeyn och friidrotten men fortsatte att spela fotboll. Men med tiden väcktes intresset ännu mer för styrketräning och jag skaffade gymkort på första året i gymnasiet. Så jag spelade fotboll på sommaren och gymmade på vintern. Detta höll på i 3 år och varken fotbollen eller gymträningen blev utvecklande. Jag hann lägga på mig några kilon på vintrarna men som ni säkert förstår så sprang jag bort dom på sommrarna. Därför gjorde jag ett val, jag slutade med sporten jag spelat sen jag var 7 år gammal. Och konstigt nog var det inget stort beslut, nånting hade förändrats i mig och hungern/suget av att styrketräna gick inte att stoppa. Vid den här tiden var jag i ganska bra fysisk form men långt ifrån biffig, det ironiska är ju dock att jag vid den tiden såg mig som extremt vältränad och tyckte att jag var riktigt stor, den här sporten har förändrat mina ideal ordentligt. Bilderna nedan är från första månaden jag slutade fotbollen och började min gymkarriär på riktigt. Året var 2008 och jag vägde 72kg.

första

andraJag har alltid varit lite starkare än vad jag ser ut och redan här tog jag t.ex 110 i bänk vilket jag tycker är en ganska bra bedrift med tanke på hur jag såg ut. Eftersom jag undersökte det mesta som gick att hitta om styrketräning så gled jag in på Kollozzeum och startade en träningsjournal där. Månaderna gick och träningen gick bra. Det underbara med ”Kollo” är alla idivider som finns bakom alla nickname. Ni som följt Gustafs blogg kontinuerligt kanske börjar känna igen mig redan här och jag har tidigare dragit historien om hur jag lärde känna personen bakom bloggen. DET är den största anledningen till att jag skriver om min träning; för alla
ryggdunkningar man får, tips och bekanta sig med personer som är lika driva som man själv är. Jag ska hålla mig från att skriva nå mer om Gustaf idag då jag gjort det förr men vi spelade in en liten träningsfilm då jag fick chansen att träffa han förra sommaren och jag hoppas att den blir en uppföljare…

Tiden från 2008 till idag, 2011 har flygit förbi. Jag har hunnit träffa personerna bakom nicken på kollozzeum som betyder mest för min träning, lärt mig mer om träning och kost, väntar barn med min underbara sambo Jenny, köpt hus och livet leker. Min inspiration och drivkraft är alla runtomkring mig som får mig att känna mig behövd. Familj och vänner som alltid ställer upp. Framtiden ser jag ljust på, jag brinner för styrketräningen och lever mitt liv efter den. Jag skrev en text häromdagen om lilla landet lagom, Sverige. Vi är så försiktiga och avundsjuka med allt som sticker ut, man ska hellst inte tjäna mycket pengar, vara för bra i sport, vara för framgånsrik. Tyvärr ser jag många trådar med individer som frågar om hjälp men blir tillrätta visade av fel anledning. Vill man bli stor och stark måste man våga lägga på sig några kilon och offra formen. Jag ser många som får rådet att deffa då dom är 16år trots att dom bara tränat på gymmet i 1 månad. Ät istället hårt, träna hårt och kasta inte bort tid då eran testoproduktion är som högst. Men allt handlar såklart om prioriteringar. En del kanske vill vara ute varje
helg och festa, träna lite sporadiskt och äta det man känner för, jag vet för att jag har själv gjort samma sak. Det är absolut inget fel med det men det blir det lätt att man smutskastar andra på grund av uteblivna resultat. Då ni är ute på helgerna och dricker sitter jag och dricker protein drinkar, då ni ligger bakfulla dagen efter är jag på gymmet och tränar, det är hårda ord men tyvärr väldigt sanna, det är en av alla vägar jag har valt här i livet och självklart är det extremt.

Men jag lever min dröm och min inspiration är alla som krigar och lever sin dröm, oavsett vilken väg ni väljer att ta här i livet eller vad eran dröm är

Här är en bild på min bästa form och en video på den fysiken jag strävar efter att uppnå

tredje

MVH Christoffer Lagerkog

____________________

P.s För dem som vill följa Christoffer och hans två kompisar i sin träning så går det bra att läsa det HÄR D.s