Rycker till när konduktörens röst knastrar till i högtalarna – ”Stockholm Central nästa”. Jag vaknar ur min dröm, en dröm som varade dryga 12 timmar. Två saker skiljer denna dröm från en vanlig natts surrande i drömlandet.
1) Jag sitter på ett tåg, jag ligger inte i min sängen
2) Drömmen som varade i 12 timmar var faktiskt sann!

Jag ska nu försöka förmedla denna fantastiska upplevelse vidare till Er läsare. Klockan är nu, i detta ögonblick, 23.02 och jag börjar självklart med en recap.

Fredagen kändes lång, längre, lääängst. Jag väntade för första gången bara på att den skulle ”ta slut”. Vi åt middag med E-s bror och hans flickvän, packade väskan och slängde mig i säng vid 22.30. Somnade efter lite otåligt vändande krign 23.00. 03.55 ringde klockan och jag hann stänga av alarmet innan det ens börjat pipa (typ). Upp, sprang in i garderoben (slog foten i kanten) i ren eufori. Klädde mig och var utanför lägenheten i väntan på taxin 10 min senare. Om måndag, tisdag och resten av veckodagarna varit en lång väntan så var det ingenting mot de nu 8 timmarna vi hade framför oss tills dess att jag kunde sluta nypa mig i armen och faktiskt öppna dörren till en Lamborghini Gallardo!

Dagen gick och vi landade, trots oansvariga amerikanska atleter som höll på att ställa till det i Stockholm så vi missade vår slottid med planet ”But hey, I’m an athlete, I have people doing my reservations and booking, I didn’t know that I wasn’t allowed to bring my bags (3 st varav två vägde över 20 kg st) onboard”. Suck

En taxifärd på cirkus 30 minuter ledde oss fram till ett litet industriområdet (som jag för övrigt kollat på med google earth innan vi anlände) med ett 10-tal lastbilar uppradade på rad. Trevlige Ronald, som jag mailat med, kom fram och skakade hand. Killen har biltransport som intresse och reser världen över med folks specialbilar. Hur schysst som helst.
De höll på att lägga om marken på hela området och han ledde oss vidare mot samlargaraget. Gamla Ferrari och diverse old-school-cars stod gömda där inne. Mina ögon var dock inställda på något helt annat och jag såg den vackra bakdelen direkt. Min drömbil, lambon. Jon har en Gallardo, den vackraste modellen i mitt tycke, som såklart är pimpad, tunad och ombyggd. Takboxen på bilen gör den gaanska unik och Gumball emblemen över hela bilen gör den inte mindre populär på vägarna. Det kändes overkligt när vi signade papprena och Ronald öppnade upp porten för mig att börja backa ut, ut på den leriga, grusiga och kaosartade bakgård med metallpinnar uppstickandes överallt!

Kan säga att svetten började lacka när jag vred om nyckeln…ninininininininin WROOOOOM! Ljudet är så rått och brutalt.. det går inte att beskriva. Nu skulle jag försiktigt och med stor precision backa ut detta vidunder som helst vill ha 8000 varv på varvräknaren och en  autobahn framför sig. Till råga på allt var det cirka 0,5 liter bensin i bilen. När man fraktar den med båt får man nämligen inte ha mer bensin (minimalt med andra ord). Vi började saaaaakta backa, vrida, trixa, titta, starta om då den dog pga soppa (läs min gas) brist. Tog kanske 20 min allt som allt och när vi väl fått ut den på en asfalts väg så var det helt tomt på soppa. Emily, Ronald och en till herre fick putta mig bort till bensinstationen, ca 100 m.

FULL TANK SUPER-FUEL skrattade Ronald och notan slutade på 1500 kr. GPS:en vi hyrt hitta till slut rätt satellit och vi var redo att åka. Höjde upp fronten, la i växeln med paddeln, gasade försiktigt ner för kanten från macken, stannade till, sänkte fronten, gasade på lite igen och vi rullade, med ganska precis 1080 km framför oss till Lund.

En Gallardo  har strax över 500 hästar i en V-10 motor och bilen är byggd för att ligga som ett strykjärn på vägen. När vi rullade de första milen genom stadsmiljö var det som att sätta en elefant på en barncykel. Vi fick en del blickar och lite fundersamma blickar från folk på gatorna. Den låter som ett rea-plan och i en lugn förord i Stuttgart är det inte den vanligaste synen eller lätet kanske.
Till slut kom vi ut på den vägen vi båda två väntat på.. Autobahn. Hade fått tydliga instruktioner från Jon att bilen inte bör köras över 200 km/h då takboxen riskerar att lämna sin plats. Jag följde hans order till punkt och pricka. Det betyder inte att man inte kan njuta av bilen för det. Känslan att trycka pedalen i botten, höra och känna (!) V-10an rusa i ryggen (japp – motorn sitter bak i bilen) är helt obetalbart. Jag fick rysningar fler gånger under dessa 12 timmar än jag fått i hela mitt liv. Emily och jag bara skrattade och nöjt åt suget i magen.

Bilen gör sig fantastisk bra på Autobahn och det märks att den hör hemma här. Upp till 190 på ett kick och när man väl ligger där är det som att köra i 90 med vilken vanlig bil som helst. Den parerar, bromsar och kör om helt felfritt. Vi blev vid ett flertal tillfällen omkörda av ”vanliga” audi och bmw som säkert tyckte vi körde som nybörjare men vi hade fullt schå att motverka träningsvärk i smile-muskeln så det gick obemärkt förbi.

De där med att bilen drar blickarna till sig fick vi känna av hela vägen till Lund. Jon har ju tonade rutor på sidorna och det skapar lite extra mystik och intresse för bilen. Vi körde dock med rutorna nere stora delar av tiden för att uppleva ljudet och känslan än mer. Vet inte hur många gånger vi blev fotade och filmade under resan. Ska se om jag kan hitta någon bild eller film på nätet sen. Folk kör bokstavligen runt bilen i cirklar på Autobahn för att film och knäppa kort. Vi nöjt mest av det och vinkade glatt till barnfamiljerna som satt klistrade mot rutan. Vid bensinmackarna smög folk runt bilen och ibland gömde dem sig bakom pumpen och fotade i ”smyg”. Är det något fel att fota bilar man tycker är snygga öppet?

Några pit-stop blev det med tankning och påfyllnad av bensin. Träffade faktiskt en svensk kille som överrumplade mig och sa ”Ja din bil känner man igen”. Förklarade att jag bara var ze driver at this moment och vi bytte några till ord innan vi skildes åt. Hela dagen hade vi strålande sol, bra flyt och inga köer. ”Fri hastighet” som alla tror att Autobahn är aaaaall way long är en skröna. Cirka 50% är fritt, resten är reglerat med 60, 80, 100 och 120 skyltar. Man känner sig som en ögontjänare när man bromsar in vid 100-skylten för att sedan axa upp till 190 när det blir fritt. De byggde om hela halva Autobahn kändes det som och det bidrog till att det tog lite längre tid än planerat, men vad gjorde det.
Sista biten innan färjan i Puttgarden var absolut bäst. Solnedgång, fri hastighet och inte en bil på vägen. Vi har filmat lite snuttar ur resan och jag ska klippa ihop dem imorgon. Vi lämnade av bilen i Lund och en lite bit av mig grät när jag lämnade ifrån min nyckeln. En annan del av mig var så trött att jag inte orkade gråta på riktigt och en tredje del var så lycklig och så övertygad om så mycket jag funderat på under senaste tiden så det kändes hur bra som helst.

Sov på Grand Hotell i Lund och mina ögon var rödare än körsbär när jag planterade huvudet på kudden. Ekologisk frukost och tågresa hem till Stockholm. En resa som inte blev som vi tänkt med det lämnar jag till någon annan gång.

Klockan är nu 00.20 när jag avslutar detta inlägg och jag var bara tvungen att skriva klart det. Dels för att allt känns så färskt och dels för att jag kände ett starkt behov av att dela med mig. Är riktigt trött och Emily har redan dunat in. Vet att ni uppskattar inläggen när jag tar mig lite mer tid och skriver mer. Hinner bara med det då och då och nu kändes som jag hade lite jag ville dela och skriva om. Efter denna helg VET jag att jag MÅSTE ha en Lambo någon gång innan jag lämnar detta liv.

Tack Jon för förtroendet och Tack min allra bästa co-pilot Emily (som bara somnade en gång under vår tur), Ni och bilen gjorde denna helg till ett minne för livet.

/Gustaf