OMEDVETEN GÄSTBLOGGARE – SOFFATLETEN

4 januari - 7:50

Tränade igår med Mr K – aka Soffatleten. Vi har försökt sammanstyrt träning under än längre period och igår var det då dags. Som ni vet tar jag mig tid ibland att skriva mer ”ingående” kring passen och / eller annars blir det mer en mindre rapport från set, vikter och lite bilder.

Igår var inget undantag för mig, det blev precis just så. Vi körde ett riktigt bra pass och jag hann tyvärr inte med så mycket mer rapport än så. Mr K däremot, han satt uppe halva natten och samlade sina tankar så nu får han en shoutout här och får gå in på vårt pass mer i detalj. Det här inlägget är minst sagt smickrande och roligt att läsa för mig, tro inget annat, men det är inte därför jag lägger upp det utan det är istället för att ni ska få någon annans perspektiv på samma pass som jag rapporterade i punktform igår. Jag älskar att se folk pressa sig själva till gränser de inte trodde de hade i sig. Nu besitter Mr K förmågan att ta i, inget snack, så det kanske inte var det tyngsta passet han kört men likväl ett bra pass. Så, här får ni den omedvetne gästbloggaren, I give you, the man with the golden language, Mr K

Omslagspojken, fitnesspinglan & jag

Posted on januari 4, 2013by soffatleten

”Du ser mycket större ut på bild!”
Något sådant vore skoj att bryta isen med, tänker jag när jag med bultande tinningar och stickande läppar tar mig de långa milen genom Kista galleria. Rulltrappa upp, guldgula skyltar som skriker ”SATS”. Det är nära nu.
Länge har vi försökt att få till ett gemensamt träningspass, ända sedan han i höstas (eller var det kanske t o m i våras?) slängde iväg förfrågan. Scheman har varit ur fas, skadebekymmer har satt käppar i hjulet, men nu ÄNTLIGEN har de två funktionerna, vilka utgörs av våra respektive träningsmöjligheter, hittat en skärningspunkt.

Jag är nervös. Vet egentligen inte varför, träna kan jag ju. Prata med folk är jag också rätt vass på när jag vill efter mina år som taxichaufför. Nej, det handlar nog inte om mig. Det handlar om dem.
Han: omslagspojken, motivatorn och blivande AF-profilen (vi kan för enkelhetens skull kalla honom ”Gustaf”) vars blogg jag slaviskt följt sedan första gången jag besökte den. Hon: fitnesspinglan med övermänsklig morgondisciplin och den sjukaste ryggtavlan (låt oss kalla henne ”Emily”) och som inspirerat mig mer än en gång när motivationen varit låg. Dessa ska snart visa sig vara riktiga människor, inte bara väsen formulerade i binära koder. Det är detta som känns så jäkla märkligt.

Jag går in. Musik i hörsnäckorna, för att tagga till lite extra. Som om det behövdes. Har dessutom redan lyckats klunka i mig både celsius och pwo, med perfekt tajming. Kicken har precis kommit, därav de stickande läpparna. Som om den behövdes. Skorna hamnar på hyllan, jag vänder mig om och lyckas direkt krocka med en maskin för benträning. Bra start! Fortsätter in i lokalen, samma lokal som jag för några veckor sedan inte tyckte så mycket om när jag för första gången besökte den. Idag kunde valet av plats knappast ha haft mindre betydelse. Plötsligt står de där! Gustaf, i röd t-shirt, står och värmer upp axlarna. Emily, för dagen i helsvart, ansluter till hans sida i samma stund som en första handskakning äger rum. Vi presenterar oss, i deras fall helt i onödan. Min förberedda kommentar är helt bortglömd, eller kanske snarare nerkörd i halsen. Gustaf är nämligen en riktigt stadig bit. Jag noterar att både han och hans flickvän har en betydligt trevligare och somrigare hudton än jag själv som istället förefaller lätt grisrosa i gymmets sjukhusaktiga belysning. Jag går snabbt in i omklädningsrummet och tar av överdragsmjukisarna, återvänder sedan. Passet kan börja.

Både Gustaf och Emily är förstås jättetrevliga och på ungefär en minut har nervositeten försvunnit. Vi värmer upp i bröstpressen, ökar sedan belastningen på densamma. Åttor är det som gäller. Ett set, två set, 3, 4 set… Redan matt. Kanon, EN övning pallade jag med innan jag dog, är det dags att gå hem nu? Såklart inte, vi har ju ”bara värmt upp”. Över till bänkpressen, benen i luften och 6-reppare på gång. Emily kör på bänken bredvid, striktare än en instruktionsvideo, och Gustaf passar åt henne mellan varven. Borde jag hjälpa till med passningen? Nä, är man van vid en viss person är det förstås bättre om denne assisterar.

20130104-004530.jpg
Bänkpressen går för min egen del helt okej, även om egot får sig en törn varje gång det är min tur och vi först måste lasta av ungefär 200 kg efter Gustaf. Vafan, lillpöjken är ju för bövelen yngre än jag själv! En liten fjärt. I lågstadiet hade jag kunnat vända uppochner på dig, ungjävel! Försöker att inte nedslås för mycket. Lyckas.

20130104-004705.jpg

T-shirtar åker av, uppenbarligen är lager-på-lager jävligt hippt inom fitnessbranschen. Både Gustaf och Emily i bara linne nu, varma. Själv är jag inte bara varm, jag är helt slut! Det visar sig om inte annat i övningen som följer: Incline hantelpress. ”Mellan 6-8 repetitioner” instruerar Mr. Muscle. Jag nickar lydigt och plockar 32 kilos-hantlarna, en vikt som jag lekte med för bara två dagar sen. Nu känns den betydligt mer svårtflirtad. Med Gustafs hjälp och ett och annat anabola-bröl tar jag mig ändå igenom med hedern i behåll. Gustaf själv jonglerar lite med 38:orna och gäspar. Känns det som. Emily har nu avvikit, kör på egen hand p g a en bråkig axel. Misstänker ändå att hon också jonglerar med sina monstervikter.

20130104-004819.jpg

Cableflyes står på tur. Tio reps i två olika vinklar följt av armhävningar på skivstång. En baggis… om jag fortfarande haft känsel kvar i musklerna. Nu är det kontakt som gäller. Kontakt och syra. Till en början går det bra och min lekledare rättar till min teknik när den falerar. Sedan dör jag. Tar mig med nöd och näppe igenom övningen, trycket är enormt. I Gustafs panna tränger en första liten svettpärla fram och han gäspar på nytt. Känns det som. Var det inte han som skulle visa sig vara mänsklig idag? Eller har jag missförstått allting? Kanske är dessa två atleter i själva verket datorprogram och jag är fast i något slags Matrix-värld? There is no spoon? Slår mina förvirrade teorier ur skallen och tar mig samman. Jag känner mig helt färdig. Men det är inte passet, och inte fan tänker jag vika ner mig nu när vi äntligen fått till gemensam träning. I’m fuckin’ Neo. (Alltså, inte verbet ”fuckin’”…)

20130104-004932.jpg

Sista övningen: Inclinepress i maskin med dropp. Until failure och lite till. Först med båda armarna, sedan enarms. Nu finns det inget att spara på. Nu är det krig. Gustaf kör först och jag gör mitt bästa för att både pusha och tråka honom lite. Och visst visar han nu en mänsklig sida – Failure är failure även för en robot – men konsekvensen av mina små psykningar är följaktligen att jag får tillbaka med samma mynt. Typiskt. På slutet är hela jag bortdomnad och orkar verkligen ingenting. Men träningen är över. Jag överlevde. Och hade, trots allt gnäll jag presenterar här, väldigt roligt.

Efter alldeles för lite stretching och lite småprat tar jag sedan farväl av Gustaf medan Emily lyxar till det med lite rodd. Glad i hågen, men redan med en begynnande stelhet i pecsen, lämnar jag ett av mitt livs märkligaste upplevelser bakom mig. Emily och Gustaf – vad ni än är – Det var extremt kul att träffa er och att träna ihop, tack för det! Vill ni köra igen så ställer jag upp när som helst. Och då ska jag också ha en sån där tuff t-shirt över linnet!

/Andreas, over and out.

Tack K för ett bra pass igår, nu trummar vi på tills vi ses nästa gång!
/Gustaf

11 kommentarer till “OMEDVETEN GÄSTBLOGGARE – SOFFATLETEN”

  1. 84Ozzy skriver:

    Riktigt roligt och intressant skrivet. Kul att ni äntligen fick ihop era scheman så ni kunde träna ihop, Bra Jobbat! :)

  2. Lumerts skriver:

    För att inte tala om att passet lät riktigt härligt så va de SJUKT bra skrivet!! Kunde inte slita mig trots att jag behövde men jag sköt upp de andra och läste på :D

  3. Jocke skriver:

    Välskrivet och läsvärt Andreas! Och JA, det är tuff att ha tisha över linnet ;)

  4. Jean skriver:

    Bra skrivet, ett linguistiskt tryck i språket framförallt inledningsvis. Efter inledningen somnade jag dock till då det blev ”mkt to much”. Kan bero på att jag inte är i ett gymmarstim just nu då kilometer känns intressantare än kilogram. Såg ni gårdagens program? Stenbeck om jag få be!

  5. K skriver:

    Tack för de vänliga orden. Och tack G för shoutouten.

    Puss på er alla.
    /Andreas

  6. Rebecca skriver:

    Grymt bra skrivet! Drog på smilbanden ett flertal gånger. Verkar som ett givande pass, på mer än ett sätt. ;)

Kommentera


tre + = tio