DIN KROPP VILL SLUTA – VILL DU?

9 juli - 6:54

20130709-065644.jpg

Precis klar i trapporna. Varje pass är precis likadant. Kampen mellan skallen och kroppen började idag redan när jag skulle jogga ner inför första vändan, jag börjar alltid i botten. Knäna värker av någon konstig anledning och benen är riktigt ömma sedan benpasset i förrgår. Jag vet att jag tänkte på den enkla vägen, att bara ta mig ner för att sedan kliva ett par steg sidledes och ta rulltrappan som är igång upp, ut i solen och gå en liten rehab promenad och bara chilla. Jag ser hela scenariot framför mig men jag slår bort den så fort det går. Vänder om, skakar loss benen och börjar trampa uppför, de 100 stegen, ett efter ett tills jag nått toppen. Benen krampar nästan och det börjar strömma in lite folk som ska med tåget till Kungsträdgården. Min inre röst säger åt mig att börja vandra ner igen. Jag lägger allt mitt fokus på trappstegen, dämpar mina 100 kg med vaderna och jag ser inget annat an min trappa som ligger mitt emellan de två ”gående” rulltrapporna. Mitt mentala fokus är starkt och jag vet varför jag gör det här, jag vet varför jag tränar det jag gör. Om och om igen spänner jag fast mig och börjar om, upp 100 steg, ner 100 steg. Halvvägs igenom intervallerna möter jag spärrvaktens blick och jag ser att han tycker jag är duktig men lite dum måste jag nog oxå vara. Jag förstår honom och frågar skämtsamt (även denna gång) om han vill vara med? Han ler och vinkar avslående med handen.

När sista vändan är avklarade slutar jag tänkta, kampen är över och det är först när jag kommer ut genom spärrarna och är halvvägs ute som jag reflekterar över att min autopilot har tagit över och bara leder mig till vila, mot frihet, mot solen och den lätta promenader som ska få bort lite syra i benen. Jag behövde inte anstränga mig mentalt eller stålsätta mig för att sluta. Det skötte min kropp så bra själv. Vår kropp är alltså programmerad för att sluta, den säger till oss att det är tungt och skickar signaler att vi ska sluta! Det är därför upp till oss, mig, dig, att pressa kroppen vidare, mot våra mål, mot vår egen vilja. Det är därför vi kan vara så slut efter ett riktigt tungt pass, inte bara kroppsligt utan även mentalt. Vi får en känsla av tillfredsställelse för att vi lyckades ta oss vidare och det är just den här kampen som avgör om du kommer lyckas eller inte. Ger du upp och lyssnar på kroppen eller kämpar du vidare? Jag har all respekt för tex Biggest Loser-deltagaren när man ser att de bryter ihop mentalt under programmen för när man tränar stenhårt (+ att de ligger på stora underskott med kosten) så är det sådana mentala urladdningar i det hela och då kommer man ofta i kontakt med känslor man tidigare inte lyssnat på eller känt. Så frågan är, vad gör du?

Slutar du eller kör du på?
Som jag skrev igår vill Emil och jag gärna höra Era historier, Er resa, Er kamp eller Er lyckade omställning. Jag vet att alla ni som läser det här har gjort eller genomgår någon resa och vi vill diskutera olika syner och aspekter på just det här. Hur gjorde du för att ta dig an utmaningen, vad krävdes det av dig som person, mm! Maila mig gärna dina tankar så blir ni kanske en del av nästa Podcast.
Dags att få i mig lite aminosyror och ställa om fokus mot en arbetsdag.
/Gustaf