DONT QUIT – YOU ARE ALREADY IN PAIN

1 april - 8:34

Har tagit mig igenom ett ”aktivt-vilopass” med vader, vader, vader och mage. De här passen är inte så utmattande rent kroppsligt utan det är mer en mental smärta och resa att ta sig igenom. Tänkte försöker skriva lite kring just det här med smärta, det är ju trots allt ganska starkt sammanlänkat med träningen och resan.
När jag var mindre och yngre kunde min mamma knappt massera mina traps utan att jag skrev som tonåring som hade slut på daxwax. Allt eftersom jag började träna och började känna på smärtan som där mötte mig höjdes min toleransnivå från -3 till i alla fall 0. Den ligger nog lite högre nu efter ett par år av dropset, gigantset, superset och allt var man kan göra för att pina kroppen. Jag skulle säga att det har blivit lite av en drog att uppleva smärtan och ta sig igenom den tunnel av signalen kroppen skickar under de intensiva ögonblicken när det är som tyngst.

I ett klipp på Youtube som återfinns under motivationsfilmerna, minns inte exakt vilken det är just nu, men då är det en berättarröst som talar om just det här med smärta. Han säger något i stil med: ”Don’t quit. You’re already in pain. You’re already hurt. Get a reward from it” och jag är villig att hålla med. Vi är olika som personer allihopa och vissa har en förmåga att ta sig igenom och tåla smärta medan andra slutar när de känner första tillstymmelse till smärta och tyvärr sällan tar sig vidare till nästa nivå. Jag vet inte om det är det mentala målet eller inställningen hos de personerna som lyckas ta sig igenom smärta och är villiga att känna smärta för att gå framåt eller om det faktiskt är så att vi har olika smärttrösklar rent genetiskt? Oavsett så tror jag att man kan lära sig att hantera smärtan och då få ut mer av sin träning. I andra ord vill jag försöka guida Er ett halvt steg.

När jag körde vader sist med Emilys bror körde vi upplägget som jag skrev om sist. Börjar med 50 repetitioner och försöker sedan hålla 30 repetitioner i alla följande set. Jag klarade 50, jag klarade 31 och sen var tävlingen igång igen mellan mig och Brian. Flest reps per set och totalt över övningen. Min tur igen. Klev in och kände hur dynorna på trapsen tröck till när jag lyfte av vikten i den stående vadpressen. 1,2,3,4,5… efter 15 st skrek mina vader att jag skulle ge mig, sluta, inge mer. För en halv sekund såg jag mig själv utifrån och mitt ansikte såg helt förvridet ut av smärta. Jag grimaserade och kände smärtan i vaderna hela vägen upp i fingrarna. När jag passerade 20 repetitioner var jag på toppen av smärt-berget, för ni förstår, det finns just ett sådant berg. Man vandrar upp och det blir jobbigare och jobbigare men vad händer när man är där uppe? Blir det tyngre och tyngre för varje repetition? Nja inte riktigt skulle jag vilja säga. Visst orken kanske dör i benen, brösten eller vaderna och tempot sjunker men smärtan blir inte mer än max uppe på toppen och det var där jag stod vid repetition nr 20. Jag tänkte inte ge mig och provade helt enkelt att slappna av i ansiktet, kroppen och försöka accepter smärtan i den stunden. Det gjorde riktigt jäkla ont men mer ont än så här skulle det inte göra. Sen fortsatte jag och köra. 21, 22, 23, 24 och när jag sedan på 45 slutade då jag inte förmådde mig själv att göra en till så var det en sån häftig känsla. Jag vek inte ner mig mot smärtan utan jag accepterade och hanterade, även i den lilla situationen, just då, just det setet. Jag försöker sedan dess att tänka likadant när smärtan, pumpen och syran kommer på gymmet. Det har faktiskt hjälpt mig en hel del och hur ont det än gör så går det över, kanske inte direkt, kanske inte efter 1 minut eller en timme men den går över. Det är det som är det fina med smärtan.

Jag tror att man måste ta sig förbi de här trösklarna, hålla ut i smärtolandet och testa smärtgränserna ibland när det kommer till styrketräning och livet i stort. Det är lite som att testa sin bil när tillfälle ges. Prova att tvärnita bilen i 30 km i timmen, prova att stämpla gaspedalen i botten och växla ner. Nu tänker ni att jag har solsting här borta men om ni någon gång kommer i en situation där ni faktiskt behöver agera just så, och redan har testat Er bil / Er kropp till max så vet ni om ni ska gasa eller bromsa. Vem vet, ni kanske på ren vilja i en nödsituation (högst troligt) skulle prestera över Era gränser ni idag visste att ni hade så varför inte närmare Er och se vart det tar Er i livet och på gymmet!
Tack och god natt

/Gustaf

6 kommentarer till “DONT QUIT – YOU ARE ALREADY IN PAIN”

  1. Christoffer skriver:

    ”Don’t quit. You’re already in pain. You’re already hurt. Get a reward from it” – Eric Thomas! Grym som fan är han=)

  2. Yenny skriver:

    Tack, just vad jag (Yenny) behövde läsa idag. Jag behöver lite peppning kring smärta, tillhör nog kategori ”sluta innan det börjar göra ont” och vet att jag kan mer. Annars så kämpar vi på med träningen och har utvecklats och blivit både starkare och lite klokare sedan vi började på med ditt träningsschema :) Ha det bra! J & J

    • Gustaf Ollas skriver:

      Yenny, kul att du fick en liten boost. Alla behöver vi det ibland mellan varven.
      Kul att höra, känns som ni hittat en bra harmoni i Er vardag och det gläder mig. När tillfälle ges får ni komma till Sthlm och köra ett pass med mig! Vore så kul :)
      Må bäst

  3. Elin skriver:

    Grymt bra blogg. Jag undrar om Emily själv har blogg eller instagram eller något där man kan följa henne? Det man har sett av henne har gett mig väldigt mycket motivation :)

Kommentera


ett + = tre